Lika litet kan K. M:t omedelbarligen till pröfning upptaga en sålunda bestraffad tjenares klagan, helt enkelt derför att konunen icke kan, med förbigående af de laggen befintliga domstolarne, afgöra något vottmäl. Om en sådan klagan fulliöljes? till K. M:t, är det otvifvelaktigt, att K. M:t skall förklara sig hindrad, d. v. s. oberättigad, att klagomålet till definitivt afgörande företaga. Men hvartill tjenar då hela stadgandet? Tilläfventyrs skall man invända, att de olagliga bestämmelserna i ordningsstadgan allenast böra betraktas såsom skrämmskott. Väl möjligt! Men besinnar man, att hvarken riksmarskalken eller föredraganden för hofärendena hyst betänkligheter vid att föreslå och förorda både en rättskipning och ansvarsbestämmelse, som uppenbart strida mot grundlag och allmän lag, så är det väl sannolikt att de, som blilvit tillerkända makten att tillämpa dessa bestämmelser, icke skola tveka att begagna den. Nu är förhållandet att den kan utöfvas, oberäknadt af ståthällaren på Stockholms slott, dels af fem ståthållare på de sju k. lustslotten, dels af sju ståthållare på de slott?, som finnas i lika många residensstäder, dels af ståthållaren på Herrevads kloster och slutligen af intendenten på Djurgården. Vid samtliga slotten och vid Djurvården äro naturligtvis några tjenare, med folbetjenings rang, anställda; vid åtskilliga, till exempel Strömsholms, är personalen ganska stor, och det antal tjenare, som kar underkastas ända till tio dagars arreststraff, utan att dertill lagligen vara dömdt, är temligen stort. Då den oftanämnda Ordningsstadgan, som hittills icke blifvit tryckt, numera blifvit belantejord i justitierådet Naumanns tidskrift för lagstiftning, förmoda vi attjustitieombudsmannen icke skall underlåta påyrka densammas upphäfvande i de delar, som strida mot allmän lag; och det förekommer oss, som skulle hr Naumann egentligen hafva syftat något dylikt med handlingens införande i tidskritten.