prisa förnyandet af det sjelfmedvetan e, som bör finnas inom hvarje folk, att det har en af Gud gifven egendomlighet, som det icke bör utbyta emot något främmande och som det bör bevara och försvara från slägte till slägte7; prisa begynnelsen till folkets sjelfuppfostren till frihet och sjelfständighet, ti I deltsgande uti ansvaret för de beslut, som fattas öfver detsamma, i ansvaret för dess egen framtid, dess eget öde, för sävidt som detta ligger i menniskors makt.? Helt annorlunda uppskattas utan tvifvel den goda och tidsenliga begynnelsen till folkets sjelfuppfostran till frihet, sjelfständighet och medansvar i de kretsar, från hvilka de qvalda suckarne utgå om Danmarks räddning genom en återgång till absolutismen. Men förmodligen är det förhållande, hvaruti dessa kretsar stå till det danska folket, härmed tillräckligt betecknadt. Nu deremot — på kvad punkt står nu det danska folket? Hvad har det vunnit med den blodiga kampen? Det står med lyftad panna inför Gud och verlden och med rätt att ställa en allvarlig fråga till Europas makter, huruvida icke detta folk och dess sak förtjent att en hjelpande hand räcktes dem i tid för att afvärja eller tillbakakasta ett öfverfoll, som utgått ur lögnen och utförts med barbari. Det står med fullt medvetande derom, att det åt historien efterlemnar blad, hvilka skola uppfyllas med berättelse om ärofull bedrift. Är det icke en heder för det lilla Danmark att hafva bragt det sjelfberusade Tyskland ifrån den högmodiga drömmen, att det, för att skrämma oss, ej behöfdes någonting annat än att skramla med stormakternas svärd. Ar det icke en heder, att Slesvigs dyrbara jord ej uppgifvits förrän Dyppels skansar voro förvandlade till högar af sänd och grus; att våra krigare icke blifvit tillbakaträngda genom ett sådant an? Srepp der man står gentemot man uti öp pen kamp, utan genom en öfverlägsenhet af eldgap, från hvilka man i trygga bakhåll kunnat oafbrutet dag och natt slunga ut död och ödeläggelse? Det står som ett föremål för den aktning och sympati, som ett högsinnadt sjelfförsvar öfverallt framkallar der det finnes sinne för det som åt ett folks lif ger värde och betydelse. Denna aktning och uppriktiga deltagande utgör kampens ädla, oförgängliga vinning. Från Europas folk, så många som lefva i besittning och medvetande af medborgerlig frihets välsignelser: i Sverge och Norge, i England och Holland, i Schweiz och Italien har Danmark — misskändt i Tyskland och hittills föga bekant uti det aflägsnare Europa — mottagit bevis, på hvilka det sätter värde. Och vida mer än detta har vunnits — för hvar och en som i folkens historia ser något annat än tillfälligheternas eller de menskliga vilkorligheternas nyckfulla spel.. Ty det folk, men Också endast det, som med modet och kraften till egen hjelp icke svigtar i farans stund, vågar tillegna sig den fasta tron att hjelpen ofvanifrån icke skall uteblifva. Folkets röst är visserligen långt ifrån att vara, efter det gamla ordspråket, Guds röst; men dock står den folkets röst som kommer från den outplånliga mensklighetskänslan för sanning och rätt, Guds röst oändligt mycket närmare än diplomatiens och politikens chifferspråk, beräknadt att iföra den trånghjertade egoismen en anständig klädbonad. Det är på denna väg som vi närmast torde kunna hoppas att en nådig försyn skall komma vår sak till hjelp. Folken svika icke hvarandra, der det gäller en gemensam sak — nationalitetens och friheteus heliga sak. Kretsar skola visserligen finnas, inom hvilka det skall sägas att de stämmor, som utgå från fölken, äro pöbelstämmor. Men denna stämma kan blifva så ljudlig, inträngande och mäktig, att till och med den finast beräknade statsklokskapen skall finna sig vid att respektera den. Ingen kan hafva glömt det upplyftande exemplet i denna riktning från Greklands frihetskrig. Äfven i Danmark har verlden lärt att känna ett folk, som — stående allena, öfvergifvet från alla sidor — eger kraft att göra större offer, att resa stora härar, och att med mod och uthållighet värna sin nationella och politiska sjelfständighet. Skulle då icke hopp finnas, att de, som hafva de styrande trådarne i sina händer, skola förmås erkänna, att på varaktig fred i Norden — det enda, såsom det synes, hvilket i denna fråga ligger politici på sinnet — icke är att tänka, så länge det döda beareppet om statsenhet är rådande, medan et lefvande lemnas utanför allt eftersinnande? Så länge följaktligen på mekanisk väg arbetas för att sammansmida cn statsmaskin, i hvilken de andligen icke-sammanhörande delarne idkeligen nöta mot hvarandra, och allt derjemte går ut på att öppna den mäktigare grannen väg för att trycka och tränga på den svagare, intill dess det retande öfvermodet ånyo, likasom nu, framtvingar förtviflans nödvärn. Först i en statsordning, der gränsen emellan dansk och tysk statshöghet är ren och klar, och der de två nutionalegendomligheterna i den ena staten hafva nöjaktigt rådrum hvar på I sin punkt för fri sjelfverksamhet, der skall tillfredsställelse för folken och varaktig rygghet för freden finnas. Men ?svåra tider långsamt skrider?, och de vägar, på hvilka försynen leder folkens historia fram, iro inga genvägar. De gå genom hårda pröfningar, beräknade på att rena folkens sinne; Det grekiska folket hade genom sina oeografiska förhållanden — fast land och jar — den fördel gemensamt med oss att sunna förlänga försvaret mot öfvermakten, senom att förflytta det från den ena landsdelen till den andra; men huru länge uthärdade icke det lidande och blödande folset ensamt i en kamp, som såg hopplös ut menskliga ögon, innan den europeiska poitiken omsider bragtes till alt göra Grekands sak, mensklighetens, civilisationens och rihetens sak till sin egen? Många finnas, söm i dessa dagar med djupa, blödande; hjertesår, eller i ovissheens förtärande ängslan blott kunna ha tanke och sinne för det, som de ha förlorat, eller rukta för attkunna förlora; — och likväl — skulle icke till och med i sorgens boningar den ädlaste trösten fly bort, om den fasta maa: oftt kladdat omm äv ute;ntaot Sv ma Av