en tysk förbundsfästning med preussisk garnison och Kiel er tysk förbundshamn med preussisk flotta. Finns det någon man i landet som anser att Danmark borde ha gått in på sådana vilkor, så har han rätt att säga att kriget kunde ha undvikits, men då har han ock afsagt sig namnet dansk och ställt sig i-våra fienders leder. Stridas måste det om Danmark icke skulle sjelf frånhända sig sin ära och sin rätt till sjelfständig tillvaro; oeh den allvarsamma striden har räddat vår ära och sjelfständighet. Freden är ännu icke vunnen. Det är möjligt att verldens stormän i dessa dagar blifva ense om att göra slut på kriget; men det är också möjligt att det är längt dit ännu. Det kan hända att Danmark ännu måste genomgå stor nöd och lida mången förlust innan fredens timma slår. Men huru mycket våra fiender än brösta sig öfver sin seger, så är det dock mindre utsigt nu än förr att kunna genomdrifva de fordringar 8om de hafva trott att vi skulle gå in på utan svärdsslag. Det fasta försvaret af Dybböl har visat att det är vår fasta vilja att försvara Danmarks rätt, och den fasta viljan väger tungt i afgörandets vigtskål. Det har visat verlden att Danmark icke kämpar, såsom tyska lögnare hafva utspridt, för att undertrycka en främmande nationalitet, utan för att försvara sitt eget lif. Endast der det gäller lifvet kämpar man så, som det kämpades på Dybbölberg. Visserligen är verldshistorien full af orättvisor, och det är icke rätten, utan den egna fördelen som drifver politikens hjul, men i vårt århundrade, då tolken vaknat ur sin dvala och den allmänna rösten ljuder högt och fritt, skall tiltf och med en egoistisk politik nödgas träda upp emot ett sådant folkmord. Det är snart hundra år sedan samma två stormakter, som nu öfverfalla oss, förenade sig med Ryssland om att dela Polen. Europa har blygts öfver detta nidingsdåd och önskar ej att ett sådant blir förnyadt.? Hvad hafea vi vunnit på att kämpa? Den utmärkte patrioten professor H. N. Clausen har i Köpenhamns Dagblad? besvarat denna fråga på följande sätt: Marsföreningen? har utgifvit en liten skrift om frågan: hvad kämpa vi för? Svaret lyder: vi kämpa för vår konungs rätt: att det är han och ingen annan, som ärfver kronan i alla de länder, hvilka voro förenade under Fredrik VII:s spira?; vi kämpa för det danska folkets rätt: ?för den dyrbara och heliga rättigheten aw behålla vårt gamla rike odeladt och oberoende af främmande våld och herrsklystnad, att vi i vårt eget land måtte vara hvad den fattigaste och ringaste man vill vara i sitt hus, våra egna herrar?; vi kämpa för vår borgerliga frihet: ?för den frihet kung Fredrik har skänkt oss i sin grundlag -och hvars välsignelserika verkningar vi hafva sett rundt omkring i vårt fäderneslånd under de nära femton år den haft bestånd.? Man måste önska denna lilla skrift rätt många läsare i Danmark, helst bland dem som, likt några medborgare i ?Berlingske j. Tidende? tyckas lefva i den inbillningen att kriget å vår sida föres för en eller annan luftig id?, i stället för att det gäller den allrasolidaste verklighet — gäller, för att vår konungs ord i sin helsning att begagna till hären: vårt dyro fäderneslands tillvaro dighet?. Men 8edan det nu kämpats i nära tre månader kan det också . varå på tiden att framställa frågan: hvad. vi hafca vunnit genom kampen? I åtskilliga medborgares öron skulle frågan säkerligen låta som ett gäckande tal: hvad kan vara vunnet, der det städse varit förlust? Icke den förlust allena som väl är den smärtsammaste af alla, men som kriget nu en gång för alla medförer; men förlusten af så många menniskolif är här liden utan att det vunnits något slags vederlag. Förlust på förlust af skansar och kanoner, af städer och landsträckor! Vi vilja, först pröfva det med en annan fråga: hvad skulle vara förloradt om Danmarks regering och folk hade vikit undan för kriget och dess följder? Ty den blodigå leken skulle väl åtminstone för någon Lid ha kunnat afvändas för det fordrade priset: det vill säga om Danmark hade underkastat sig den tolkning af de så kallade öfverenskommelserna från 1851—52, som Preussen ville nöja sig med, och den tilllämpning i framtiden, som derigenom skulle blifvit den preussiska politiken förbehållen. Om t. ex. Danmarks regering och folk hade funnit sig i att Eidern — från att ha varit tusenårig gränsskilnad mellan Danmarks rike och romerska riket, gränsen mellan det tyska förbundsländet och det danska kronlandet hädanefter blefve föreningslänken mellan de två tyska förbundsländerna, så är det antagligt att Preussen häri skulle ha funnit en lofvande och tillräcklig början till vidare steg. Och det finnes ärade medborgare som icke skulle ha funnit freden för dyrköpt för detta pris: — en orofylld och ärelös framtid, der beroendet af Tyskland måste genom en följd af otaliga förödmjukelser nödvändigt leda steg för steg till Danmarks uppgående i Tyskland. et är äfven möjligt att stormen skulle ha kunnat afvändas och godt förstånd för någon tid uppnås med det preussiska kabinettet och junkerdömet, derest det danska folket hade beqvämat sig till att gifva verlden skådespelet från 1660 med ny rollbesättning och nödig omarbetning: nemligen genom att förklara sig sjelf i omyndighetstillstånd och lemna den ef konung Fredrik skänkta frihetsgåfvan som ett interimslån tillbaka i hans kunglige efterträdares händer. Åfven häri har hr v. Bismarck varit nog lycklig att finna patrioter i Banmark, hvilka hafva adopterat hans tanke. För ett fritt (d. v. s.: oinskränkt) kungadöme? med detsammas till Guds ära och tjenst invigda kall? skulle måhända en frälsning utan fäderneskand. Alltså — derest kriget hade blifvit afböjdt och fred köpt på vilkor sådana som de vämnda eller likartade — på hvilken punkt skulle danska folket då halva stått? Hvad skulle det då icke hafva förlorat? Danska folket skulle då stå der som ett lifdömdt folk,: med sjelffördömelsens märke Ty att föll car font vilkor De ms nn Dlod ha kunnat köpas åt vårt j