dig sitt rykte, är den sista på venstra fly geln som togs. Modiga artillerister had försvarat den, den teppre Ancker hade för befäler der. Ännu skulle den sista kanone aftyras, den danske officeren ville sjelf gör det, men löjtnant Schneiders halt? hindra honom nästan mer än den hotande revol vern i eröfrarens hand.? Om striden i n:3 4 skrifves till Hamb. Nachr.: Då preus sarne redun hade trängt in, utspann sig: denna skans en mördande strid man och man emellan; det såg ut som danskarne hellre ville dö än låta taga sig tll fånga. Isynnerhet slogs en kapten med förvånande bravur mot de preussiska bajonetterna, så att officerarne ofta ropade till sitt manskap: kona den tappre!? Men det var knappt jligt att komma åt honom utan att använda vapen förrän slutligen en preussisk turnare sprang på honom med öppna armar och höll fast honom tills man fick vrida sabeln ur hans hand. Preussarne tyckas ha blifvit öfverraskade af det skick hvari arne befunno sig. De voro mycket mera förstörda än man hade trott, säger en brefskritvare till Hamb. Nachr.7, och en korrespondent till BörsenHalle beskrifver skansarnas tillstånd sålunda : ?Allting ligger huller om buller, kanoner på sönderskjutna lavetter, bredvid demku or och kulvagnar. De fyra fot tjocka bjelkarne i blockhusen äro söndersplittrade, blockhusen sjelfva sönderskjutna och iustörtade, krutmagasinerna fi der lagade med sandsäckor.? Korrespondenterna kunna tillägga att de 7100 kano, som med så stor ståt paradera i de tyska segerbulletinerna, nästan alla voro omöjliga att skjuta med, emedan man på sta tiden ej hade fört upp andra kanoner i stället för de demonterade. a Om betydelsen af konungens af Preussen besök vid hären yttrar Berl. Tid.? följande: ?Konungen, åtföljd af krigsministern de Roon och flygeladjutanten von Manteuffel, har den 21 på aftonen inträffat å Rendsborgs bangård. hvarpå han, efter ett kort uppehåll, rest norrut till Dyppel. Dagen derpå, den 22, inträffade äfven von Bismarck pr kurirtåg och skyndade likaledes till det preussiska högqvarteret. Denna underrättelse om konung Wilhelms och hans tvenne högtbetrodda ministrars ankomst till Slesvig är utan tvifvel det vigtigaste, som de i dag ingångna tidningarne mnehålla. Visserligen kan det se ut som om den preussiske konungen reser upp till Dyppelskansarne för att med högstegna ögon se sin Yherrliga krigshärs? bedrifter, för att låta sina gardesbataljoner defilera och för att utdela belöningar; men att denna resa tillika har en annan och djupare betydelse, torde vara klart för enhvar, som fäster uppmärksamhet vid de mångfaldiga demonstrationer och uttalanden, hvilka varit förenade med konung Wilhelms oväntade inkomst till konungens af Danmark länder. Att resan till Dyppel skelt efter ett plötsligt beslut synes al den omständighet, att general Wrangel hade bestämt sig för att resa till Fredericia och ott konungens lifregemente, som redan inryckt i Flensborg för att njuta flera dagars rast, fick order att olörtölvadt återvända till Gravenstein, emedan konungen ville leda hela den preusska stormkolonnen på sjelfva valplatsen, uttala sitt kungliga bröm och utdela belöbingar. — — Den preussiske suveränens närvaro i Slesvig har, såsom af sig sjelf öljer, bragt hela den slesvig-holsteinska förenings-, deputationsoch adressapparajen i den yttersta rörelse. Konung Wilhelm skall, innan han lemnar den danske nonarkens länder, bli belägrad med hyllbingsoch tillgifvenhetsbetygelser. Från ula håll strömma deputationer till Fleusborg, för att öfverbringa preussarnes kowng tacksägelser och smicker, böner och öften. Hvilka slutsatser man drager häraf, ir lätt att finna. De uttalas högt och tyd-. igt af tidningarne. Afven den mest vanne måste nu kunna fatta, attefter detta ,esök kan det aldrig mera vara tanke eller al om, att landet under något form an förbli under danskt herravälde, heter let i en skrifvelse från Flensborg, och i en annan f Rendsborg: Detta besök ;eh konungens af Preussen resa till Dyppels ralplats, der hans soldater utgjutit sitt blod ör Tysklands ära, är ett faktum, hvilket ör enhvar, som blott vill se, måste ega len allra högsta betydelse, framför allt och synnerhet gentemot utlandet.? De slesvigholsteinska agitatorerna illfänas ;t med förberedandet af en allmän omstning i Slesvig och befolkningens terrocrande derstä Uti en i Flensborg utommande preussisk tidning förekommer land annat en artikel, hvilken, under rurik ?Der ewige Krieg?, upplyser -slesviarne om, att hvarje afgörande, som icke ycker Slesvig fullständigt från Danmark, ldrig skall bringa fred, utan ett evigt uppepadt krig. Liksom benickemasken allud xer till på nytt och framkallar olidliga val, om den ej kan utrotas till sista biten ch isynnerhet hufvudet fås bort, på samna sätt äfven med Slesvigs egentliga arfsjukdom, förbindelsen med Danmark. Hufudet, det är den gemensamme herrskaren ler personalunionen, måste bort. Den, som ill vara af med denna eviga tortyr, han kall skynda sig att underskrifva resolutioerna för landets rättigheter, han skall ärfva andra, inverka med öfvertalanden på ina vänner och grannar, så att äfven de kyndsamligen och på rätta stället afgifva in röst. Den, som ej handlar härefter, en, som är slö och likgiltig, ådrager sig tt ofantligt ansvar; ty då skall i stället för red inträda ett evigt krig, från norr och dar clala härmacaone 3 uamnmac filleanmimana