örsta ögonblicket något nedslog sinnet, så unna vi dock icke säga, att det ildeles oväntadt. I det krig vårt and ensamt mot två ölverlägsna stornakters krigshä måste vi naturligtvis beredda på förlust efter förlust; vapenlyckan kan le emot oss i en enstaka strid, men vi få aldrig dölja för oss sjelfva, att i huru hög grad våra soldater än fullras, sig att den a sin plig är makt dock makt och öfvermakt jfvermakt, 0 , huru utmärkt de än må anch det har sannolikheten för lilla slutligen måste vika för den stora; hvad det kommer an på, är att ika så sent öpa hvarje som möjligt, att låta fienden jotsbredd så dyrt som möjligt; just detta har sin betydelse, och hålla vi iast dervid, så se vi att vi efter det ena förlorade slaget efter det andra likväl kunna gagna vårt fädernesland. Att Dyppelställningen en gång skulle bli tagen, det voro vi alla förberedda på; 60—70,000 fiender stodo utanför; de medförde ett artilleri af yppersta beskaffenhet de medförde det i så stort antal, att de till och med blottat sig ganska betydligt hemma; ty de ha tagit med sig fyra gånger så stort artilleri som det, hvilket egentligen hör till denna truppstyrka; de voro de angripande, de kunde välja ögonblicket. Och de valde det klokt! Hade preussarne stormat efter den första månadens förlopp, så vågar jag påstå utan öfvermod, att det knappt finns någon enda i den danska armån som tviflar på att de skulle ha blifvit tillbakakastade; hade de stormat åtta dagar förr, så skulle de kanske icke ha haft bättre lycka; men då de stormade, hade 16 dagars och nätters oafbruten beskjutning icke allenast uttröttat och utmattat hären, utan den hade äfven gjort att de skansar, som slormades, icke ängre voro skansar; de voro grushögar med demonterade kanoner, och Dyppel var i sjelfva verket icke mera någon position. Ordern till öfverbeiälet lydde: Hållen ställningen så länge, som det på något sätt är möjligt; men finnen I det nödvändigt, så utrymmen den efter eget beslut. När fienden hade kommit oss så nära in på lifvet, hade öfverbefälet för längesedan flyttat det svåra artilleriet från skansarne och ditsatt ältartilleri i stället. Men det dröjde länge innan detta blef nödvändigt; det dröjde länge innan fiendens eld verkligen anställde synnerlig skada på våra skansar; men de sista 10-12 dagarne visste vi här i Köpenhamn att situationen vid Dyppel blef allvarsammare och allvarsammare med hvarje timme. Redan för åtta dagar sedan visste vi attställningen blifvit svårt medtigen, många kanoner demonterade; redan Gå väntade vi få höra att ällningen skulle utrymmas. Men preusne gjorde ett uppehåll, en stilla natt kom och en töcknig dag, på hvilken vår ställning blef betydligt iståndsatt, och försvararne fingo nytt hopp och nytt mod att uthärda en stormning innan de öfvergåfvo positionen. Men under veckans lopp ökades skjutningen från alla tre sidorna, så att någon betäckning för soldaterna icke var att tillgå; i söndags natt beslöt man att utrymma ställningen; men den natten var anonaden från 170 preussiska kanoner dels i minutskott, dels i salvor så våldsam, att det var lika omöjligt att lemna ställningen som att föra nya trupper till aflösning; ty det var ett dödsbringande regn som föll öfver terrängen; efter tyska berättelser skötos allenast från kl. 11 till 1 3000 skott. Så fortfor det till kl. 10 på måndagsförmiddagen; det vor för oss icke fråga om att reparera skansarne, hålla kanonerna i ordning och ersätta de demonterade; ställningen hade således under loppet af natten blifvit ännu långt mera ohållb r än förut — då kom stormningen. Krutröken stod öfver hela terrängen och dolde fiendens rörelser ; de våra voro döfva af kanonåskan; de hörde icke vedet!ernas signalskott; derföre stodo fienderna vid foten af skansen, innan vårt folk riktigt blef dem varse. Vi hade i ställningen 8 långtifrån fulltaliga regementen, såsom det antages 8—10,000 man; mot dem bröto nu preussarne fram i 6 siormkolonner, hvilka oupphörligt kunde förnyas af hela den preussiska styrkan, hvaremot det till följd af situationen icke kunde bli fråga om att sända ytterligare truppmassor från Als till undsättning ät de våra. Sådan var situationen; hvad under då attsaken hastigt blef afgjord och att vi mäste duka under. Dea hastighet hvarmed vi hörde attstriden redan var flyttad från skansarne till brohulvudet, kom oss att tro, att intet synnerligt motstånd blifvit gjordt; en enstaka civilkritikus har också trott sig böra berätta detta; men det är icke sannt, och det är en hjertlös otacksamhet att säga det. 2:dra och 22:dra regementena voro de, som först mottogo striden från skansarne n:r 1 till n:r6; de mottogo fienden med lugn och ordning; de slogos med det största dödsförakt; fienden, som eljest har för sed att smäda våra soldater, erkänner hvilka offer det kostade honom att eröfra dessa grushögar, och när han fick se dem, förvånades han öfver, hvad hans eget artilleri hade uträttat. 9:de och 10:de regementena lågo vid brohufvudena såsom reserv och stormade nu fram flera gånger, kastande fienden tillbaka och uppehällande striden, medan 16:de och 17:de regementena, som stodo omkring skansarne nir 7—10 och också hade nödgats uppgifva dessa, gjorde sitt svåra återtåg. I sjelfva brohufvudena stodo 3:dje och 18:de regementena och uthöllo striden till dess resterna af de öfriga regementena kommit öfver bron; 3:dje regementet säges härifrån ha gjort ett utfall och med lysande tapperhet kastat fienden 1000 å 1500 alnar tillbaka. Jag har ET a FE NA NER ANN Cr nr RR To : att Hellre skulle smulor? I krossas från s änger i jag tusen dö