TEATER. På hr Bournonvilles recett gafs i förgär afton å kongl. Stora teatern för första gången Ambroise Thomas operacomique Drottning Elviras saga med text af Alexander Dumas och Leuven. Stycket rönte ett gynsamt emottagande, och den af en lätt, ibland äfven qvick dialog kryddade intrigen deri, som sannolikt sklille förlora åtskilligt af sitt intresse genom att på förhand göras bekant för de blifvande åskådarne, är i allmänhet rätt underhållande och lämpar sig utan tvifvel ganska väl till dramatiskt stoff i en opra comique. Hvad musiken beträffar, så tycktes den öfverhufvud taget dela den nyare 1 franska skolans såväl svagheter som förtjenster. Någon egentlig originalitet söker man åfängt deri, likasom mera utpräglade och tilltalande melodier, kanske med undantag af Ascurios kupletter i tredje akten jemte ett par andra, under det att i den nätta, prydligt utstofferade, understundom behagigt lekande instrumenteringen fransmannens sända ?savoir faire? ingenstädes förnekar ig, denna förmåga nemligen, som inom muikens område motsvarar talangen att af en hop ord utan synnerlig mening och innehåll bilda de eiegantaste tra Andra aklens väl kombinerade final är af god effekt. Mar kisinnans första aria i andra akten tog sig betydligt bättre ut, hörd i sitt sammanhang med den öfriga operan och med sitt ikanta orkesterackompagnement än då den sednast förekom på en matin häromdagen, och trion emellan den nyssnämnda samt Gennaro och Ascanio i samma akt är utan tvifvel att räkna till det bästa i eperan. Om utförandet är icke annat än godt att äga. MI Gelhaar inlade mycken förtjenst i sin framställning af markisiman de la Villa Bianca. Det var såsom sig borde värdighet och fin takt hos den sextioåriga samt hllighet och behag hos den — icke sextioåriga. Mll Gelhaar, belönades med mycket och völförtjent bifall samt blef äfven framropad. Hr Arnoldsson var vid god röstdisposition och gaf Gennaro med mycken friskhet och värma. Fru Strandberg såsom den ystra zigenarflickan och hr Uddman såsom den i all sin sjelfklokhet icke så litet inskränkte polismästaren Malatesta i Palermo uppfyllde ganska väl rollernas fordringar. Hr Uddmans lätta komik i denna roll förtjenar allt erkännande, och Malatestas försäkran att han skulle visa att man icke vore polismästare för ro skull?, framkallade en liflig, demonsirativ applåd från salongen. Afven hr Arlberg var väl disponerad i Ascanios parti. Vid slutet af representationen, som bivistades af den kongl. familjen och i öfrigt gafs för fullt hus, blef den talangfulle recettagaren framropad. z