blickar på henne. Hans mor hade haft rätt han kom tillbaka utan att vara fängslad a ömmare band än då han for. Då vi blefvo allena, Zillah och jag, kun de, hon ej finna ord för sin beundran fö mr Sutherland. Han var så läng, så ståt lig. Han hade så vackert brunt, lockigt hå och såg så ungdomlig ut. Hon ville ej trc att han var öfver fyratio år, förr än jag med en viss ihärdighet sökt öfvertyga henne derom. Då påstod hon åter att det betyd de ingenting och att hon tyckte mycket mes om sådana, kära, gamla vänner, som har och jag, än om unga, med henne jemnåriga personer. Jag smålog åt hennes ifriga be undran; men jag märkte att efter denna af. ton upphörde hon småningom att tala derom. Ehuru jag ej så ifrigt eller så varmt ut tryckte min glädje deröfver, som Zillah, lärer dock ingen förmoda att jag ej va lad och lycklig öfver att träffa mr Suther. and. Han var mycket vänlig, talade med mig om fordna tider, och då han varseblel min svarta drägt, såg jag hans läppar darra: han tog min hand och tryckte den varmt, broderligt. Cassia, jag ber att få tala vid er enskildt, sade mr Sutherland till mig en moron, då han efter frukosten ämnade gå in I sitt arbetsrum. Zillah ställde sig i dörren med den näpna, halft barnsliga trotsighet, som hon ibland, till min stora förvåning, isade sin förmyndare. Zillah stod utmärkt väl hos honom, synnerligast som deras ömsesidiga bekantskap egentligen blott vartre veckor gammal. Under denna tid hade hon behandlat honom så som jag aldrig i helv mitt lif skulle vågat, nyckfullt, skämtsamt, till och med retat honom, och dock tycktes han ej finna sig förolämpad deraf. Dec språkade mycket och muntert tillsammans, hå han hade tydligen med åren blifvit glaare och mera road af sällskapslifvet. Deras förhållande till hvarandra liknade ej det vanliga mellan förmyndare och pupill; det var gladt och förtroligt, som mellan jemnåriga