Aftonbladet – 27 april 1864, sida 2

han hoppades det vi skulle lefva nöjda och lyckliga tillsammans, min mor, Zillah och jag, till dess han kom tillbaka. Vi tillbringade åtta dagar hos honom på hans landtegendom, en tid, hvaraf minnet sedermera var värt största nöje. Zillah, kring hvilken alla dessa händelrörde sig, var sig pjd och f jag klart för henne henne och från huru vit räddad. Hon syn sam. Det var tydlig hade någon del i hen ännu endast ett barn. blygsel öfver sitt upp rödmjukad. alldeles lik, tyst likSmäåningom gjorde huru man bedragit mycket ondt hon blif-. tes ångerfull och tackalt hennes hjerta ej nes förseelse; hon var Det enda tecken till förande, som hon .vide, var att hon omsorgsfullt undvek sin rmyndare. Han sysselsatte sig äfven föga med henne och beklagade endast att han så illa mot henne uppfyllt sin pligt: men han hade litat på att hon ej kunde vara i bättre händer än hos sin onkel, som lyckats föra älven mr Sutherland bakom ljuset. Den enda anmärkning han någonsin gjorde öfver Zillahs personlighet, var att hon hade vackra ögon, hvarpå han med en half suck tillade att han tyckte om dessa mörka, österländska ögon?. Hans mor berättade som förklarade detta mig en dag något, yttrande. Hon sade att han i Indien varit lofvad med en ung flicka, som dog dabröllopet. Han hade sedan alIrig funnit nöje i fruntimmerssällskap och ulle troligen aldrig gifta sig. Han hade idit mycket; han led ännu, sade hans mor. Det gjorde mig ondt att höra detta; han var ju så god, så ädel! Jag kände mig lubbelt stolt, när jag hörde talas om hans tighet för fruntimmer, öfver det förhan leninade lÖr. pen före