Aftonbladet – 26 april 1864, sida 3

Hy LIUS ASL HUND SIGN Me IVAM MOST PA oo der allt var lugnt vid sistnämnde tid. Lika intygade Schnell och Andersson, att Hansson han anträffades å Jacobs gata haft extra poliskonstapels mössa, hvilken han erhållit på Ladugårdslands vaktkon — Borås den 20 April. En i hög grad hemsk händelse tilldrog sig förl. lördags afton amkring kl. 11 norr utom staden, emellan fyra personer af allmogen, som slutades med att den ena blef mördad genom ett djupt knifhugg i halsen; den andra fick ett djupt knifhugg i sidan, och befinnes liggande på härvarande la : den tredje en djup skira af en k ver hela pannan och andra sårnader i hufvudet, också införd på lasarettet, men efter förbindning fått derifrån ater utgå; och den fjerde med krossad panna medelst slag af en butelj som dervid sprang i flera bitar, och dessutom nacken sönderslagen nedelst hufvudets hi de mot marken: fvren den fjerc sarettet, men har nu derifrån blifvi De fyra karlarne lära på eftermiddagen tills på qvällen följts åt från krog till krog, tills de vid 10-tiden på qvällen blefvo utvisade från Rydbergs krog och begifvit sig på hemvägen åt norr tull. Afskedade oldatsonen Johannes Gran anses vara mördaren. Ett stycke bortom Längbroliden upphenn han kamraterna, hvilka såväl sjelf alla skola varit rusiga. Huruvida bränvin uppstått, såsom det berättas. lemnas n; men Johannes Gran gaf Anders Andersson, arrendator å hemmanet Aspenäs i Wedens härad, den breda skåran öfver pannan och de andra såren i hufvudet: derpå mördade Johannes Gran, medelst knifhugget i halsen, torparesonen Gustaf Andersson från Liögåsen i Weden härad, dervid Gustaf Andersson föll baklänges r en vid vägen varande stenmur, så att hutvudet hängde inåt en ega, och fötterna utåt landsvägen. Derpå skulle Johannes Gran angripa den tredje kamraten, hemmasonen . Johan August Johansson från Rennekulla, Ahs härad; men denne förekom honom och slog honom med en butelj flera slag i pannan, så att blodet strömmade ned åt ansigtet och kroppen, samt slog baklänges ikull Gran, fattade i hans båda öron, så att allt håret afslets omkring, och stötte nacken mot landsvägen tills han äfven der sårad låg afsvimmad på vi gen. Likfullt fick Gran tillfälle dervid att gifva Johan August Johansson med knifven ett djupt. hu: g i sidan. Sålunda berättas ndelsen från: ena hållet. Från det andra säges det, att då Gran upphann kamraterna, ville dessa fråntaga honom buteljen. hvilken de trodde innehålla bränvin, och att då han fö ade sin butelj, hade de frånryckt honom denna och försökt att mörda honom), samt kommit i slagsmål med hvarandra, hvars utgång han ej visste, emedan han då låg sanslös. Etter slutad kalabalik ingingo Anders Andersson och Johan August Johans: till staden och i brandvaktsrummet anmälde I delsen och anmodade brandvakten att införa de båda döende eller döda till staden. Sjelfva blefvo de uppförda till lasarettet att förbindas. Men under tiden hade Gran vaknat åter, stigit upp och begifvit sig på väg mot hemmet: men kommen ett stycke längre bort till Nolingsberg mötte han hr Joseph Blomgren. som kom åkande ensam. Då Blomgren mötte den jemrande och raglande Johannes Gran, frågade han huru det stod till: då svarade denne att trenne karlar velat slå ihjäl honom, och att han ej orkade gå längre. Blomgren hjelpte honom då upp i åkdonet och lofvade föra honom till lasarettet att förbindas. hvilket också skedde. Vid ankomsten till stället der mordet och slagsmålet skett, låg ännu den mördade tvärs öfver stenmuren och befanns vara fullkomligt död. Som Blomgren ej kunde medtaga den döde, fortsatte han färden mot staden, men mötte snart en från Borås hemfarande post förare, hvilken han anmodade föra liket till s den, som också skedde och nerlades i brandvaktsrummet. Vid förl. torsdag hällen ransakning inför härvarande rådhusrätt, angående mordet, har hufvudsaken blifvit temligen utredd. Johannes Gran har nemligen sjelf erkiint mordet och de andra kamraternas sårande. ehuru han sade att hans afsigt ej var att mörda någon. Förhållandet är i korthet följande: Sedan kamraterna varit på å i rogar, hade de mot kl. 10 på aftonen ig på hemvägen: men något bortom hr garlveri utanför norrtull hade de kommit i någon ordvexling om en briänvinsbutelj, som Gran medförde och Gustaf Andersson ville hafva, dervid Gustaf slagit mössan af Gran. ehuru detta just ej varit så illa menadt. Men Gran blef uppretad och återvänder mot staden. ingår till stockmakaren Nyman, der han köper sig en butelj svagdricka. och vid utgåendet tager med sig en knif, som lag på en hyfvelbänk. Under tiden hade de andra kamraterna sakta fortsatt sin gång och hunnit ett stycke på andra sidan om Längbroliden: då de fingo sc att Gran kom efter, sade Anders Andersson till Gustaf Andersson, hvilka båda varit i staden tillsammans, och enlast händelsevis på krogar och hemvägen träffat Gran och Johan August Johan: der kommer Gran, vi skola gömma oss, så vi slippa hafva honom i sällskap med oss på hemvägen: han r så otäck ut. De ömma sig också genom att gga sig ner tätt intiil frånsidan af den vid landsigen varande stenmuren; men Johan August Johansson stannar qvar bredvid landsvägen för att få Gran i sällskap på hemvägen. Då Gran kommer dit, säger Johan August: kom nu skola vi gå. Men i stället att svara, gifver Gran honom ett djupt, häftigt hugg med knifven högt app åt venstra tinningen och drar den ner snedt stver pannan, öfver näsroten, högra kinden och högra axeln; så att knifven genomskar klädesmössan, skärmen och kläderna på axeln, och lemnar en lång djup skåra efter sig på kroppen. Härvid resa de båda bakom stenmuren gömda g upp: och skynda fram att hjelpa Johan Ausust, dervid Gustaf Andersson hann först fram; men fick med ens af Gran ett djupt knifstyng i venstra sidan af halsen, så att han föll baklänses ner öfver stenmuren och dog. Strax derpå rusade Gran mot Anders Andersson, och med knifven gaf honom ett par hugg i hufvudet. e sidan. och på flera ställen sönderskar hans kläden Anders Andersson fick likväl tillfälle kull Gran och kom ofvanpa denne, hvarvid han häftigt fick tag i Grans båda öron, och stötte nacken hårdt flera gånger mot vägen, så att Gan förlorade all kraft och blef vann g. På alla tre de lefvande rann blodet så häftigt ner ögonen utför ansigtet att de endast obet kunde se, hvarföre icke heller någon bestämd upplysning erhölls om den sönderslagne nerblodade buteljen. De tre lefvande möttes selan åter på lasarettet, derifrån de också samtiga. utgått, och inför rätten hade de alla en nängd plåsterlappar kring hufvudet. (B. T.) one S Telegrafunderrättelser.