Aftonbladet – 26 april 1864, sida 2

da?? Det var en fientlig infanterikolonn, omkring 20 alnar framför dem. Dragonernas käcke anförare löjtnant Baumann hviskade helt sakta till sitt folk: ?helt om!? höll ett ögonblick inne hästen och ropade högt till tyskarne: ?Gulter Freund!? Härigenom blef fienden osäker, dragonerna fingo tid att göra vändning och komma ett stycke bort, men just som Baumann sjelf vände om och galopperade åstad gick det ett Nv8 upp för preussarne och en väldig salva smattrade bland våra dragoner. Löjtnant Baumann fick hästen skjuten under sig och 2—3 kulor snuddade vid honom på åtskilliga ställen, manskapet fick äfven åtskilliga hål i kapporna, men dervid stannade det, och allesamman kommo helskinnade undan. Vårt infanteri, hvaraf en afdelning hade ryckt fram mot Dirnes, drog sig nu tillbaka, betäckande kavalleriet. Fienden följde efter och en häftig strid uppstod nere vid stranden. En preussisk kolonn stormade fram med hurrarop, men vårt folk som redan till hälften var i båtarne, gick med löjtnant Bjerager och löjtnant Raab (svensk) i spetsen på med bajonetterna och skickade preussarne en sådan salfva att de skyndsammast försvunno i skogen. Härvid måtte de sannolikt hafva lidit betydligt, ty de visade sig icke mer på ungefär en fjerdedels timma, så att vårt folk fick tid att inskeppa sig. Men knappt var detta gjordt förrän vya salfvor susade öfver transportfartygets däck, och om löjtnant Aaröe icke -hade snabbt kommenderat manskapet att kasta sig ned skulle troligtvis obehagliga följder ha uppstått. Här föll svensken korporal Broberg, svårt sårad af två kulor; han blef stående upprätt och sköt på fienden när de andra kastade sig ned, men denna oförskräckthet blef honom tyvärr dyr. Han var en af de bästa soldaterna i kåren och mycket athållen af alla sina kamrater. Under fortsatt eld från begge sidorna aflägsnade danskarne sig från kusten, och striden, som räckt ungefär halfannan timma, var slutad. Som en kuriositet må ytterligare anföras att midt under fäktningen började en afdelning fiendtligt kavalleri, som stod på kusten ungefär !3 mil från stridsplatsen, alt affyra pistolsalvor och underhöll, derefter en jemu eld på samma afstånd hela tiden. Vär förlust bestod at 2 döda, 1 svensk och 1 dansk, samt 5—6 sårade, de flesta likväl mycket lätt. En fången officer skrifver från Hamburg till ?Dagbladet? den 20 April följande om Dyppel-dagen: Det var med en mycket obehaglig känsla som 1:a och 3:e brigaderna den 17 April på aftonen ryckte ut i skansarne och löpgrafvarne, hvilka voro så sönderskjutna och förfallna att det var omöjligt att hålla dem mot en öfverlägsen truppstyrka. Vi visste att de refflade kanonerna voro förda öfver till Als, och det brukbara artilleri som återstod var af mycket ringa betydenhet och ;ndast användbart till kartescher. Det beitlades dessutom att en stor del af armens högre officerare hade varit hos öfverkommandot och anmodat det att i tid öfvergitva ställningen, men fått till svar att krigsministören hade gifvit uttrycklig order att hålla den till det yttersta). Vi ryckte således ut i ställningen som bombarderades starkt, i trots åf mörkret. 22:a regementet stod från skansen n:r 1 genom löpgrafvarne ver skansen n:r 2 till skansen n:r 3; 2:a regementet stod frå ån skansen ner 3 i löpgrafvarne till n:r 4, i denna skans samt i skansarne n:r:5 och 6 och löpgrafvarne mellan dessa. 17:e regementet stod i skansen :r 8 och löpgrafvarne på ömse sidor, och 16:e regementet i skansarne n:r 9 och 10. Reserven, 9:e och 10:e regementena, stodo inne i brohufvudena. Skansarne hade orer att hålla sig så länge som möjligt och först derefter gifva sig, eller, som det står i instruktionen: Det åligger den som har högsta befälet att försvara skansarne hårdnackadt under alla eventualiteter, äfven om den öfriga armån är tillbakaträngd och besättningen således alldeles omringad. Den oer sig först när det, oaktadt ett kraftigt försvar, har lyckats fienden att med öfvermakt tränga in i skansen.? Men skansarne voro, som sagdt, sönderskjutna och ramponerade i en fruktansvärd orad, och på aftonen den 17 hade blockhuset i n:r 2 brunnit upp. Bakom denna skans hände en svår olycka. Reserven låg bakom en travers, som var gjord så föga solid att en granat gick igenom den, genont ifvet på kapten Baland, bataljonschef vid 22:dra regementet, och Premierlöjtnant Behrens, hvarefter den kreverade och svårt särade 3 andra officerare. Premierlöjtnant Behrens som i dessa dagar skulle avancera ill kapten, var en skicklig, allmänt aktad och omtyckt officer, hvars bortgång beklavas af alla. Han dog hastigt och nästan på samma ställe som hans bästa vän, major Rohweder. Under natten arbetades duktigt å skansarne; manskapet var flinkt och använde spaden så att det var en glädje att se på, och ingeniörofficeren löjtnant Asmussen var öfverallt, ständigt färdig med ett skämt lill manskapet. Då upprann den i Danmarks kommande historia minnesvärda dagen, den 18 April: Det började nu en kanonad med preussares 170 kanoner, en kanonad, hvars like srigshistorien säkert ej förr haft att omala. Vi räknade minst 50 skott i minulen; det var som om man skjutit rotvis ned handgevär; granater susade och hvisslade kring våra öron och bjelkarne i de sönderskjutna blockhusen kastades högt app i luften i en besynnerlig dans. Det var en helvetisk musik. En granat slog ned i den grop, der 2:dra regementets chef, öfverstelöjtnant Dreyer och ett par andra officerare uppehöllo sig, krossade taket, slet sönder öfverstelöjtnantens mössa och gaf hönom en stor bula i hufvudet; för öfrigt skadades ingen. Vi sade oss, all en storm ning säkert skulle följa på denna våldsamna kanonad. I gevär!? ljöd det nu på an gång, det faller skott i kedjan.? Det blixtrade derute, och vi störtadein i skan :r 4, hvilken såg ut som en grushög, s rrad blandning af timmer, jord och önderskjutna kanoner; i marken sågos! stora häl afsöndersprungna granater, bröst