Aftonbladet – 25 april 1864, sida 3

I Isista lemningarne af de 6 regementena fri förfärliga tillstånd, hvari skansarne försatts genom den våldsamma fiendtliga elden, gjorde det fullkomligt omöjligt att längre hålla dem. Dagbladets korrespondent skrifver den 19 på aftonen: Slaget i går var en komplett öfverrumpling. Ljudlöst smygande likt indianer, och hvarje soldat skyddad medelst en öfver hufvudet kastad sandsäck, hade de preussiska kolonnerna — man ihågkomme, att fienden låg i våra skyttegrafvar, på endast 200 stegs afstånd — smugit sig in under de mellersta skansarne, der de med etts kastade sig upp och tillfångatogo den öfv skade besättningen. Att den inträffade olycka blef ännu längt större, torde i väsentlig mån vara att tillskrifva det af gammalt förstärkningsmanskap sammansatta 22:dra regementet, som alltför hastigt vek tillbaka. Andra regementet måste derefter, så ogerna det ville, retirera; artilleristerna, som härigenom blottades, nödgades likaledes att lemna sina kanoner, och kom det sig, att redan på denna punkt, innan ännu någon ordentlig fäktning börjats, icke blott skansarne med sina till största delen demonterade kanoner, utan dessutom 16 goda fältkanoner, såvidt man vet samtligen espignoler, samt ett betydligt antal fångar föllo i fiendens händer. Sedan nu andra regementet någon tid hållit striden gående nedåt höjden, var det som åttonde brigaden företog sitt vackra bajonettanfall, hvarvid det öfvergifna retranchementet för ett ögonblick återItogs. Hade blott i detta ögonblick tillräckligt understöd varit tillstädes, så skulle måhända daens resultat ha Llifvit ett annat: men den nödiga förstärkningen uteblef tyvärr. Innan alarmering kunde ske rundtomkring på Als och innan regementena blefvo färdiga till utryckning — ehuru detta skedde med en skyndsamhet, som förtjenar erkännande — var allt afgjordt vid Dyppel och det gällde nu endast att komma öfver Broarne, hvilket väsentligen måste bli artilleriets uppgift. Batteriet Fallesen körde upp utanför Sönderborg Ladegaard och förjagade med sin väl riktade eld det fiendtliga fältbatteriet från Dyppels qvarn, och samtidigt dermed hejdades det preussiska infanteriets framträngande af broI hufvudena, qvarnbatteriet, kyrkobatteriet och Rolf Krake. Med hviladt gevär måste deremot flera regementen, bland hvilka äfven gardet till fots, vara vittnen till sina kamraters nederlag På de yppel strax efter middagen kommit tillbaka till Als, var striden i sjelfva verket förbi; brohufvudena öfvergåfvos och pontonbroarne blefvo dels sprängda i luften, dels antända. Flera af pontonerna brunno märkvärdigt länge; ännu på natten såg man dem som stora eldhögar flyta omkring i sundet och i Vemmingbond — ett praktfullt, men tyvärr för Danmark sorgligt dyrt fyrverkeri. Kanonaden fortsattes deremot mellan våra och de fiendtliga batterierna hela eftermiddagen och natten, till en del med utomordentlig häftighet, och det var vid detta tillfälle som fienden ytterligare visade sitt segermod genom att ösa Drandgranater öfver de qvarstående delarne af Sönderborg, som snart stodo i ljus låga. Efter slaget kom det tyngsta göromålet: uppgörandet af den lidna förlusten. en är förfärligt stor, isynnerhet hvad ofticerare beträffar. Af samthga de högstkommenderande i slaget har icke en enda återvändt. Den tappre divisionsgeneralen du Plat föll medan han ordnade sitt folk till angrepp. En kula hade gått in i bröstet och ut genom ryggen på honom. Hans sista ord voro värdiga en tapper soldat: Spillen icke tiden med att upptaga mig, gossar! sade han i sin lugna kommandoton, utan raskt fram till anfall. Och då han såg en ung soldat, som gick på och sköt med ovanlig lust och ifver, utbrast han eldigt: Det är rätt, min gosse, du är en rask pojke, så skall det vara ! Derpå segnade han ned och blef verkligen efter sin egen önskan qvarliggande på valplatsen. Vid sidan af honom föll armens utmärkte souschef, major Rosen, träffad af en kula i underlifvet. Då Preussarne upptogo honom, lefde han ännu; han blef förd till Nyböl, hvarifrån hans lik i dag bragts tillbaka. Hans död beklagas djupt af alla och betraktas som en mycket stor förlust för hären. Ensamt i döde otficerare ha vi haft 40; läggas härtill de sårade och fångna, blir det en totalsumma af minst 120 officerare. en förlust, som för vår lilla arme för ögonblicket är oersättlig. Hur mycket manskap som förlorats låter ej beräkna sig. men man uppskattar snarare för läg! för högt om man anslår förlusten af stupade, sårade och fångna underoflicerare och menige till 3å 4000. Lägger man härtill den stora förlusten af materiel, fördrifvandet ur ställningen och den skugga, som det ena ögonblickets nederlag i en viss grad kastar öfver det vackra försvarets glans, så är det icke för mycket sagdt, om man räknar den 18 April bland Danmarks skickelsedigraste dagar. P. S. Den 20 April på morgonen. De döda danska officerare, som blifvit uppsamlade af preussarnc, hitfördes i går, några och trettio till antalet. Det var en hjertgripande syn. Så många tappra och redliga mäns NHfutsläckta på ett ögonblick i deras ungdoms, krafts och förmagas hela fullhet ! Såsom ett vittnesbörd om preussarnes af dem sjelfva beprisade ridderliga krigföring bör åt efterverlden bevaras, att samtliga de hitförda officerarnes lik voro utplundrade, deras fickor tömda, deras knappar och galoner afskurna, deras stöflor försvunna. Detta är ett faktum, som kan intygas bland andra af de härvarande utlänningarne. I anledning af denna utvexling af döde var i går vapenstillestånd; en hvit parlamentärflagg svajade från brohufvudet. Preussarne begagnade tillfället för att bese sin eröfring:; man såg dem i täta massor svärma omkring på höjden och uppe på skansarne, hvilka de äro ifrigt sysselsatta med att reparera och montera. Prins riedrick. Carl var sjelf nere i brohufvudet; under tiden exploderade genom en händelse en perkussionsgranat, och det var då rätt putslustigt att se II. K. H. med svit kasta sig platt ned på magen, förmodligen i den tro, att de lömska danskarne brutit vapenhvilan. Kl. 6 i går eftermiddag börjades skjutningen åter och den fortsättes 1 dag — tredskonferensens öppningsdag. Reservolficersaspiranternas första afdelning, till ett antal af omkring 160, ufgick i Onsdags från Köpenhamn till hären, Till svar på underrättelsen om Dyppelhöjdernas intagande har konungen af Preussen telegraferat till prins Friedrick Carl: ?Näst härskarornas gud tackar jag min herrliga arme och din ledning för denna dags glorrika seger, Uttala för trupperna mitt sta erkännande och mitt kungliga tack rr l ; i