Aftonbladet – 25 april 1864, sida 2

af vagnshjul, ruilande på sanden, och skuggan al en förbigående person föll på fönstret. Jag såg ut. Det var den minst romantiska enlevering man kunde tänka sig, helst då en arftagerska var i fråga. Hon ämnade nemligen hemta henne i en öppen vagn. Hans enda följeslagare var kusken, som i allt lugn stod på stranden och hvisslade sakta. Ogonblicket var inne ; med en förtvitlad ansträngning kastade jag af mig schalen, hvari jag insvept mig, i fall jag skulle behölva följa efter den stackars flickau, hvilket jag i alla händelser beslutat göra. Tyst och så obesväradt som möjligt inträdde jag i Zillahs rum. Hon hade just öppnat fönstret för att gå ut derigenom. Hon var klädd i sin bästa klädning och schal, stackars barn. Sin hvita hatt, som hon mycket tyckte om, och som jag nyligen iordningsatt ät henne, hade hon omsorgsfullt knutit in i en näsduk. Jag v rde lätt hennes skuldra. Zillah, värt skall du gå? sade jag. Hon vände sig om och skrek högt atförskräckelse. : Häg mig, jag måste veta det! fortfor jag, medan jag qvarhöll henne vid ena arnen, under det Augustus, temligen omildt, lrog i den andra. Kusin, du gör mig illa! utropade hon h drog sig ofrivilligt tillbaka. Nu först varseblef löjtnanten mig Jag har ofta hört sägas att listiga och pedrägliga menniskor, små skurkar, icke lora botvar, alltid äro fega stackare. Mr Augustus sprang undan i största hast. Jag ätsade ej se honom, utan vände mig ånyo ill Zillah. Säg mig, mill barn, säg mig sanningen, om du alltid plägar göra, hvart ämnade lu dig?4 Till Belfastt, stammade hon, för... för tt. gifta mig.t Med din kusin? SJaS, hviskade hon och slog ned ögonen.