Aftonbladet – 25 april 1864, sida 2

mäste resa; men deras far hade lyckligtvis bestämt och ordnat afresan, samt, underligt nog, gilvit mig penningar dertill. Han ur säktade sig älven på det artigaste för det att åtskilliga omständigheter hindrade honom att möta oss i Belfast. Vi måste så. ledes resa ensamma, ty hans son hade redan rest till sitt regemente. Detta sednare meddelande gjorde mig den bedräglige och edragne fadren på god tro, derom är jag viss. Far och son voro hvarandra i san ning värdiga. Jag ordnade allt och samlade allt mitt mod för den afgörande stunden. Men då aftonen före vår afresa kom och mr Sutherand icke hördes utaf, började jag blifva mycket orolig. Skymningen inbröt. Jag insåg att mitt enda hopp om Zillahs räddning måste ligga i det mflytande min närvaro skulle utöfva öfver henne och i mitt vädjande till bennes tillgifvenhet och heerskönsla. Jag bad flickorna tidigt gå till ings, sade att Jag hade bref att skrifva och beredde mig på hvad som komma skulle. jligen torde man anse både dåraktigt et all jag icke genast gick till Zillah och sade henne hvad jag hört och sett. Men dertill kände jag för väl hennes ynne och karakter. Tanken på utt vara förrådd, bevakad och stående under uppsigt, skulle hafva drifvit detta naturbarn att begå just hvad man sökte bindra henne ifrån. Jag måste förlita mig på ögonbliekets ingifvelse och möjligheten att hastigt ita henne inse sin egen farliga belägenhet, tillika med de planer man uppgjort mot renne. Jag tror mig knappt i hela mitt lif hafva tillbragt en ängsligare timma än den, då jag satt i mörkret vid förmaksfönstret, hvarifrån jag, sjelf osedd, kunde se allt hvad som föregick utanför. Det var en vacker afton, månen speglade sig i Lough och lyste öfver Antrims kullar. Det var så ljust, att ingen borde kunna obemärkt närma sig huset. Omkring klockan elfva hörde jag ljudet