Aftonbladet – 25 april 1864, sida 2

alt vi ej beh shire ?7 Dessa ord, så barnsliga, så fullkomligt omedvetna af något ondt, slogo mig med häpnad. Alla mina romantiska föreställningar om en ung flicka, som följde sitt eget obändiga sinnes nycker, flydde genast. Det var ju blott ett barn, som med en vacker leksak lockades till branten af en afgrund. Hon visste tydligen ej mera, hvarken om kärlek eller giftermål, än det barn som föddes i natt! Ännu en stund yrkade den eländige äl karen eller f , hvad han nu skulle kallas, på ett gynnsammare svar och gagnade sig al hennes eafald på ett sä hvaråt hon måste lett inom sig, Han t verhöljde henne med barnsliga smeknamn, om min engel, med flera dylika, samt lofvade henne vackra klädningar, hästar och vagn samt andra herrligheter. ?Jag frågar allsintet efter det der, sade Zillah oskyldigt: skulle aldrig tänkt på alt gifta mig, u inte lofvat alt jag ej skell behöfva arbeta, aldrig få bannor och att miss Pryor alltid får vara hos mig. Lofva mig det ännu en gång, Lofer mig riktigt!? En paus uppstod, hvarefter den unga flickan ånyo började: Jag tycker icke om det, kusin, Jag vill inte kyssa dig mera. Miss Pryor säger att man ej bör kyssa andra än. dem man häller mycket, mycket af.? älskar du mig då ej, förtjusande va fara tillbaka till Yorkag — jag vet inte riktigt; iblund tycg om dig och ibland inte; men jag all alltid hålla utaf dig, när vi äro gilta.7 Den ljufva dag som förenar oss, måste komma snart?, sade löjtnanten, och det föreföll mig som om han fåfängt försökt dertrycka en gäspning, Låt oss komma verens derom genast, ty det blir seut. Om du ej vill komma i afton, så låt mig få den lyckan, den utomordentliga sällheten, att få hemta dig i mörgon.