Aftonbladet – 22 april 1864, sida 3

TEATER. Kongl. stora teatern gaf i förgår afton Trubadurent, hvari hr Skougaard-Severini hade sin andra debutroll såsom Man rico. Det torde utan tvifvel vara få sångare förbehållet att på ett lika tillfredsställande sätt äergilva så väl det heroiska som det sentimentala elementet, hvilka båda vanligen ungefär till lika stor del utgöra hufvudingrediensenserna i de nyitalienska operornas primo-amoroso-partier och att lyckligt förmedla de mer och mindre motiverade öfvergångarna dem emellan. Hr Skougaard-Severinis märkbara och med rätt mycken framgång krönta bemödanden i detta hänseende, genom att, i olikhet med hvad som var fallet vid hans första debut, undvika så väl öfverdrifterne i gestikulation som röstens alltför starka forcering ölver dess naturliga resurser, förtjena alli erkännande, så mycket mera som hr 8. derigenom visar sig vara en artist, hvilken icke, såsom man säger, slår döförat till för billiga och grundade anmärkningar. Om hr 5. röstmedel icke äro tilltylleste rande i de scener, der en heroisk kraft bör göra sig gällande, så lyckades han så mycket bättre i flera andra, såsom i Misererescenen, i romansen, som Manrico sjunger före siti inträde på scenen i första akten samt framför allt i den han egnar Leonora i slutet af tredje akten, som äåtergafs med musikalisk smak och känsla utan någon blödig hypersentimentalitet. Fru Michaeli, som ett par föregåehde aftnar i Don Juan? och Figaros bröllop genom sitt förträffliga utförande af Donna Annas och grefvinnan : Almavivas partier ytterligare förhöjde den sanna konstnjutning och det lifliga intresse, som de båda makalösa mästerverken i och för sig sjelfva alltid skänka —hade såsom Leonora en af sina mest lysande aftnar både hvad sån