Aftonbladet – 21 april 1864, sida 2

den tid, då hon skulle återvända till sitt otrefliga hem. Det var en tanke, bitter till och med för mig, och jag ångrade nästan att jag icke påyrkat vårt qvarstannande här. Men jag längtade till hemmet, till mitt eget hem, jag längtade så att jag knappt kunde tänka på något annat. Det var dock hårdt att hvad som gjorde mig glädje skulle bedröfva det stackars barnet. — Gråt icke, min älskling?, fortfor jag, då jag såg hennes ögon fyllas af tårar, och rodnad och blekhet skifta på hennes kinder, detta sednare inträffade numera ganska ofta, vid minsta orsak, stundom utan orsak, och störde det förut alltid så enformiga uttrycket i hennes ansigte. — Gråt icke; det blir kanske bättre nu, än det har varit; dina kusiner behandla dig utan tvifvel med mera godhet nu än förut. Till och med löjtnanten är ganska artig emot dig. En blick, antingen af glädje eller stolthet, lyste i hennes ögon, som hon genast derpå sänkte till marken, ur stånd att möta min blick. ?Var derföre glad och nöjd, mitt älskade barn : du blir kanske lyckligare än du tror. Du måste ofta skrifva till mig; du skrifver ju nu så bra. Du skall berätta mig allt hvad som händer dig, och komma ihog att du i allt helt och hället kan lita på mig.., Till min stora förvåning sprang Zillah fram och kastade sig i mitt knä, utbristande i en ström af tårar. Jag frågade med oro hvad som fattades henne. ?Ingenting — allting! Jag är så lycklig — så olycklig! Ah! hvad skall jag göra! Dessa ord trängde sig nästan ofrivilligt öfver hennes läppar, men just i detta ögonblick inträdde olyckligtvis alla tre hennes kusiner. Hon rusade upp likt ett skrämdt rådjur och skyndade in i sitt eget rum. Jag såg sedan ej till henne på hela eftermiddagen, ty löjtnant Augustus qvarhöll mig i förmaKet under en eller annan förevändning, tills jag var innerligt förtretad både på honom och på mig sjelf. Då jag slutligen gick in för att hemta min hatt — vi skulle alla