Aftonbladet – 21 april 1864, sida 2

tillsammans gå ut att spatsera — skyndade Zillah ut, så fort jag kom inom dörren Hon var nu alldeles lugn och lik sig. Jag ropade åt henne att tillsäga de andra flic korna att kläda sig, och ansåg bäst att e göra några anmärkningar öfver hennes upp rörda tillstånd ett par timmar förut. Jag behöfver aldrig lång tid för att kläde mig, och gick snart ned, långsamt och tyst ty jag tänkte med smärta på allt hvad dette häftiga barn skulle komma att lida i denn: verlden. Jag tror att jag går med lätt steg; man sade mig det åtminstone förr Det var dock ej min mening att smyga mig in i förmaket; jag tänkte tvärtom ej ens på att någon var der. Då jag inträdde. öfverraskades jag af att se två personer vid fönstret — det var löjtnant Augustus och Zillah! Och han kysste henne! Jag är alldeles icke prude; jag har ofta sett en oskyldig kyss utbytas mellan personer som, fullkomligt säkra på hvarandras känslor, gåfvo och mottogo den enkelt och uppriktigt. Men nu — äfven om jag ej hört upprepas det der odrägliga min enel, skulle jag, eller hvem som helst, vid första ögonblicket upptäckt rätta förhållandet. Sanningen slog mig likt en blixt. Men då jag kände Zillahs häftiga sinne, smög jag mig osedd tillbaka och gick så in i förmaket ännu än gång, och tog härdt i dörren. När jag åter öppnade den, fann jag löjtnanten bekymmerslöst slående med sin lilla käpp sina blanklädersstöflor, medan Zillah smög sig undan i en vrå, likt en skrämd hare. Han lemnade oss snart; han skulle i Belfast träffa några vänner. sade han, och vi begåtvo oss ut på vår promenad. Zillah gick med Carolina och sökte så mycket som möjligt undvika mig. Jag vet ej hvad som mest förvånar mig, min stackars okunniga elevs uppförande eller löjtnantens böjelse för henne, så barn som hon var och dertill så ful och obehaglig. Att han skulle hafva förälskat sig i henne, tycktes nästan vara omöjligt men, om han icke älskade henne, hvad kunde då