Aftonbladet – 20 april 1864, sida 2

i skog och vildmark. Jag glömde allt annat och kände mig lyckligare än någonsin på lång tid. De höga ormbunkarne dolde mig nästan och jag kunde ej heller se många steg framför mig, men jag hörde helt nära mig ett buller, som jag ansåg komma från något djur, hvilket min närvaro oroat. Men harar, räfvar eller ekorrar bruka vanligen icke utstöta ett ljudeligt: Ahem! och det med röst och uttal af en menniska. Jag blef i början helt förskräckt och fruktade att af någon uppretad skogvaktare blifva skjuten som en kanin, eller som :tjufskytt, tills jag påminde mig att jag ej var i Bing. land, utan i Irland, der man endast skjuter ihjäl hårda och orättvisa husbönder. j sAhem! upprepade den hemlighetsfulla rösten, är det du, min engel? Aldrig har väl en stackars guvernant blifvit mera slagen af förvåning. Denna benämning var naturligtvis icke ämnad åt mig. Men det var. dock obehagligt att blifva utsatt för ett dylikt misstag. Det var ej någon landtlig älskare från byn, som här stämt möte med sin sköna, ty mannens uttal var fritt från all brytning och orden yttrades på renaste engelska. Men ehuru obekant jag var med alla slags kärleksaffärer, förvånade det mig dock att någon, allvarsamt fästad vid en annan person, skulle tilltala föremålet för sin ömhet med det enfaldiga smeknamnet min engelX. Förmodligen var detta endast en tanklög förbindelse mellan några af de få sysslolösa personer, som här vistades. För att hindra den osedde älskaren från ännu flera förtroliga meddelanden, sade jag också: cAhem! så hårdt jag kunde och ropade på Zillah, hvarpå följde ett hastigt buller och frasande i buskarne. Derefter blef allt tyst, utan att jag fått se en skymt af den artige kavaljern, som så oförmodadt gjort mig till en engel. Bestämdt, tänkte jag för mig sjelf, var jag lika osynlig för honom, som han för mig, eljest hade han aldrig yttrat sig så. (Forte. följer.)