Aftonbladet – 20 april 1864, sida 2

Det är det gamla huset, der jag ofta brukar gå omkring i parken. avad! är det är du går ensam? Ja visstt, sade hon hastigt och med en lätt rodnad; det visste ni ju; åtminstone irodde jag det. Hon tycktes frukta förebråelser, hvilket förvånade mig så mycket mer, som förseelsen var ringa och jag alldeles icke var någon strävg eller obillig guvernant. För att lugna henne, svarade jag: Det gjorde ju ingenting min flicka; visa mig nu din favoritplats; det skall riktigt roa mig. Det tror jag icke, miss Pryor. Der växer bara ogräs, och det tycker ni ej om. Och marken är så fuktig, Jag är viss på att ni ej tycker om det. Ahjo, om också blott för att göra dig ett nöje Zillah, sade jag, besluten att vara både bestämd och vänlig; ty jag såg ett drag af den fordna vresigheten förmörka hennes panna, som om hon ej ens unnade mig störa hennes enslighet. Hon motsade mig dock ej mera och vi inträdde i parken, som hade ett nästan engelskt atseende, utom. i ett fall — det ytterliga förfall, som öfverallt mötte mig. Huset hade troligen icke varit bebodt och trädgården icke vårdad på minst tjugo år. Törnrosorna växte vilda, i riktiga snår; hvit och röd väppling bredde sig som en matta ötver gräsplanerna och blomsterqvarteren och öfverallt uppsköto täta massor af höga ormbunkar. Jag hade ej kommit långt på de igenväxta gångarne, innan jag fann att Zillah smugit sig undan. Jag återsåg henne dock senast stående under ett högt lagerträd, till utseendet djupt försjunken i tankar. Jag lät henne stå der och inträngde djupare i busksnåren, Det var svårt att komma fram der, ormbunkarne stodo så tätt och voro så höga. Jag försökte afbryta några och vlockade så många vilda blommor jag kunde, .y jag hade och har ännu en barnslig fröjd if att plocka alla blommor jag ser och kan adrig öfvervinna min lust att fördjupa mig