Aftonbladet – 20 april 1864, sida 2

liga tankar, tyckte mera om att sitta vid stranden och så att säga bedöfvas af vägornas brus. Jag behöfde icke frukta att Zillah skulle gå vilse eller att något ondt skulle hända henne, och dessa ensliga vandringar tycktes dessutom göra henne så glad och lycklig, att jag ej hade hjerta att förbjuda em. Vanan att lita på sig sjelf och nöjet att vara oberoende är för en qvinna af stort värde, synnerligast för den som är så ensam i lifvet som hon. Men allt som kylan i hennes väsende smälte bort, tycktes Zillah älfven förvärfva mera sjelfförtroende: hon var visserligen lika förbehållsam, men hennes egna tankar tycktes gifva henne både sysselsättning och nöje. Emellertid var hon mera uppmärksam och öm emot mig, än någonsin förut. Detta, det unga sinnets utveckling var ett intressant studium, ehuru jag till min skam måste bekänna att jag under denna tid icke tänkte så mycket på Zillah, som jag borde hafva gjort. Jag har ofta sedan förebrått mig detta, men numera inser jag att det åtminstone var ursäktligt. En afton då jag ej var stämd för ensligheten, föll det mig in att åtfölja Zillah på hennes vandring. Vågornas enformiga brus trötlade mig, jag vet icke hvarför, och jag tog vägen genom byn och uppåt landsvägen, som nästan liknede en engelsk sådan, heskuggad på ömse sidor af höga, vackra träd. Jag talade föga och Zillah var mycket tyst, hvilket i sjelfva verket ej var något nytt. Jag kan se henne när jag vill, hennes gängliga figur — hennes snäfva klädning -— motsatsen till allt modernt och vackert — egentligen fanns ingenting vackert hos henne, utom hennes stora, svarta ögon, sem voro verkliga ljushaf?. Då vi slutligen kommo till en stor grind, hvilken var, som nästan allting i det fattiga Irland, antingen förfallen eller ofullbordad, såg hon sig oroligt omkring. aKänner du till detta ställe, mitt kära barn 7