Aftonbladet – 19 april 1864, sida 2

lönetillökningen var äfvenledes icke ovälkommen; ty jag visste väl att jag behöfde den. Mina besparingar kunde i alla fall icke blifva så stora. Jag skref till min mor och sade henne huru sakerna stodo. Jag bad henne afgöra för mig, eller ock låta mr Sutherland bestämma mitt handlingssätt. Han hade sedan min fars död varit vår ende rådgifvare och jag lofvade att låta bero vid hans beslut. Detta gjorde jag älv Han sade min mor att han allvarligt önskade det jag ännu någon tid skulle stanna hos Zillah Le Poer som han kallade sin pupill. Han lofvade mig att meddela mig hennes tidigare öden, då vi träffades, hvilket måste blifva snart, ty han ämnade resa till Indien, för att der qvarstanna ett par år, och hade något att säga mig innan han reste. . Han skulle således resa till Indien ! Och innan han for, ville han säga något till mig — mig! Efteråt tann jag att detta var den enklaste och naturligaste sak i verlden men jag tyckte icke så då. Emellertid gjorde jag hvad han önskade: jag åtföljde Zillah. Jag trodde att vi skulle begitva oss till någon närbelägen badort celler åtminstone icke längre bort än i grannskapet af Liverpool. Jag hade sjelf föreslagit Tranmeze, der, som jag sade mr Le Poer, en tant till mr Sutherland var bosatt, hvilken säkert med nöje skulle mottaga hans pnpill i sitt hus, eller skaffa henne annan passande bostad. Till min förvåning motsatte han sig alldeles detta förslag. Vi stannade öfver natten i Liverpool och andra morgonen inkeppade vi oss alla ombord på ångbåten till Belfast och funno oss snart ute på irländska kanalens vågor. Båda misserna Le Poer voro betydligt förskräckta öfver denna oförmodade sjöresa. Zillah deremot var mycket glad deråt. Hon sade att den påminde om hennes resa till England, när hon ännu var barn. Hon hade aldrig sedan sett hafvet. Långt efter sedan vi lemnat land ur sigte sutto hou och jag uppe på däcket, njöto af den lugna. varma