Aftonbladet – 19 april 1864, sida 2

insjuknade i tyfus; Caroline och modren smittades deraf och sjuknade äfven. Dessa tre voro knappt tillfrisknade, förrän Zillah angreps af samma sjukdom, som hos henne antog en ännu farligare karakter. I flera dygn sväfvade hon mellan lif och död, hvarunder hela oron och ansvaret hvilade på mig, ty mr Le Poer hade vid första underrättelsen om sjukdomens utbrott tagit till flykten och sedan ej varit synlig i hemmet. Han skref emellertid hvarannan dag de mest rörande bref, och jag underrättade bonom deremot noggrannt om hans hustrus och döttrars betinnande. Men då Zillah sjuknade, ansåg jag ej nödvändigt att säga honom det, emedan jag trodde den stackars faderoch moderlösas lif ej vara af värde för någon. Jag blef således högst förvånad, då mr Le Poer, som återkom hem just då Zillah var sjukast, utbrast i ohejdad ängest och förtrytelse: Gode Gud! är Zilah sjuk? Håller hon på att dö? Omöjligt! Hvarför har jag ej fått veta det förut? Fördöme er enfald, min fru! Och han vände sig nästan ursinnig till sin ännu sjuka bustru: Tänkte ni då ingenting? Är ni galen — spritt galen 2? Jeg trodde att kan var det. Mrs Le Poer oret och svarade ej, Emellertid hördes den sjuka flickans rop (hon låg i full feberyrsel) ända ned i förmaket. Jag hade låtit föra henne till mitt rum, ty jag ville ej att hon skulle dö i den otrefliga kökskammaren. Mr Le Poer bleknade af fasa -— han, som endast visat sig mildt bekymrad då hans hustru och döttrar voro i fara. Miss Pryort, sade han med hes stämma, någonting måöras. Den flickan mäste räddas; jag kulle strida med ejelfva den lede tienden om henne. Skicka e läkare, sjuksköterkor, medikamenter; skicka till Leeds, Liverpool — ja till och med till Londou! Endast hon icke dör! Vid — hon får cke dö!? Stackars Zillah lefde. Hon blef räddad parades för : Försynens högre skickel