Aftonbladet – 18 april 1864, sida 3

af den nyfranska skolan, med hvilka v här fått göra bekantskap, intager Montjoye? ett ganska framstående rum. Öppen blick för ett för tidehvarfvet egendomligt lyte skarpsinniga psykologiska analyser och er hög fulländning i den sceniska anordnin gen äro de förtjenster författaren ådaga lagt i detta arbete. Han bringar emeller. tid sitt ofter åt tidens lynne och smak, då han genom en af dessa tours dadresse, fö hvilka en fransk författare aldrig är i för lägenhet, finner utväg att låta konflikter. som mycket väl kunnat, och måhända bort, betinga en tragisk katastrof, utveckla sig till den moderna komediens försoning och lyckliga upplösning. Sträfvandet att vinna framgång, eller hvad man i dagligt tal kallar att göra lycka, och vikandet för frestelserna att dervid icke se så noga på medlens renhet, äro visserligen icke något nytt för vår tid. På intet område kan man vara mera förvissad att icke träffa något egentligt nytt, än på de menskliga lidelsernas tummelplats. en företeelser, i grunden enahanda, antaga, under skiftande yttre förhållanden, olhka gestalter och hvarje tid tillägger gerna något för densamma egendomligt drag i yttringarne. Här framhålles företrädesvis den i system satta likgiltighet med hvilken alla sedliga band och konsiderationer betraktas under äflandet efter materiel framgång och yttre glans. Mantjoye är en god typ för desso. moderna materiali ster, för hvilka pligt, dygd, heder, foster land, äro endast vidskepliga begrepp, om hvilka det kan anstå den stora hopen att bekymra sig, men hvilka den fördomsfrie icke nämner utan med hån och förakt, och hvilka för honom på sin höjd kunna vara goda att föra på tungan, då det gäller att dymedelst ockra på hvad man betraktar såsom mängdens svagheter. Det slags fördomsfrihet, som Montjoye bekänner, har han äfven tillämpat då det för honom gällt att lägga grunden till den rikedom han njuter, och den tillämpas af honom fortfarande för tillfredsställandet af begäret efter ny framgång, nya njutningar. Den sedliga verldsordningens lagar rubbas dock icke derigenom att de föraktas. Afven för honom stundar räkenskapens och vedergällningens dag. Författaren låter händelserna på ett naturligt sätt utveckla sig till denna punkt, framställande katastrofen såsom en oundviklig konseqvens af hjeltens karakter och handlingar. Det är ett synnerligen fint drag i kompositionen, då författaren låter honom drabbas af vedergällningsrättens slag just i det ögonblick då den af framgången berusade materialisten börjar sätta värde på och fika efter det anseende och den aktning han förverkat, och just under och genom de i hans egen tanka skickligt beräknade manövrer, som skulle för alltid sopa igen spåren efter det afsteg, för hvars rödjande han dock darrar, all sin fördomsfrihet till trots. Framställningen på Kongl. Dramatiska teatern är icke mindre intressant och konstnärlig än sjelfva stycket. Hr N. Almlöfs Montjoye är cen belgjuten, lefvande bild, och skadespelaren visar sig ha rigtigt uppfattat de karakterens fina skiftningar, som författaren tecknat på ett sätt, vittnande om mycken menniskokännedom. — Hr Dahl fvist har fått till uppgift att framställa en arakter, som är den diametrala motsatsen af Montjoyes: svärmare för det rätta, det goda; en försvuren fiende till våld och väld; en oförskräckt försvarare af den lidande, den förorättade, och, såsom så ofta är fallet, martyr för sin tro och sina sträfvanden. Den glöd, hvaraf hr Dahlqvist är mäktig, finner här i vissa scener en lycklig användning och gör ett uppfriskande intryck. — Mamsell G. Dahlqvist har sin tredje debutroll såsom Montjoyes dotter. Den sanna innerlighet, det osökta behag, som kaurakterisera hennes framställning, äro här förträffligt på sin plats. Man märker äfven redan hos den unga skådespelerskan ökadt lugn, ökad säkerket på tiljan. — Fru Hedin spelar madame Montjoye med mycken känsla och en fin takt, som tages mycket ianspråk af detta egendomliga parti. — Om vi tillägga, att hrr Broman, Jolie och K. Almlöf gilva färg och karakter åt de dem tilldelade roller af andra ordningen och att le bäda i stycket uppträdande unga männen representeras förtjenstfullt af hrr Elmund och Fredriksson, ha vi tillräckligt anydt att samtlige medverkande här lösa sina uppgifter på ett sätt, som alstrar ett mer in vanligt godt samspel och skänker åskälaren ett verkligt nöje. I lördags, då stycket gafs första gången ör fullt hus, bivistades representationen af konungen, drottningen och prins Oscar. Vid dess slut begärdes och gafs folksången. Underrättelser från Danmark. Danska tidningar berätta att en ströfkår Im 47 man under svenska baronen Hugo