Aftonbladet – 18 april 1864, sida 2

gade eller misshagade mig. Detta tyckte: tyda på ett godt hjerta och en möjlighe att med godhet leda henne. Jag frågade ånyo efter hennes far; ty en viss qvinlig rannlagenhet, naturlig ehuru oriktig, af öll mig från att tala om hennes mor, Men Zillah ville deremot blott tala om mo dren. ?Jag vet inte7, ?jag mins inte riktigt?, jag bryr mig ej derom? — voro de enda svar jag kunde aflocka henne, då frå. gan var om hennes far. ?Du såg således din far innan han dog? fortsatte jag ihärdigt, och hvad sade har till dig?? Jag mins inte annat än att jag var lik min mor, Eljest svor han bara, liksom onkel svär öfver mig nu. Men det gjorde inte onkel då.? Var han också närvarande?? Ja, och den fula, stygga gubben, som de sade var min far, hviskade vid honom, och då tog onkel mig på knä ock sade: Min söta flicka? åt mig. Det har han aldrig sedan gjort.? Hurn längesedan är detta? Flera år sedan — jag vet icke haoru många.? Jag frågade ingenting mera, utan bad henne endast gå till hvila. Mina tankar voro i sjelfva verket så upptagna af henne, att jag var glad att få vara allena. Hon gick långsamt och liknöjdt som vanligt. Kommen till dörren, stannade hon. ?Ni talar ju icke om hvad jag sagt, miss Pryor? sade hon. Ni talar ju ej om min mor, så att de höra det? Jag gjorde det en gång, men då skrattade de åt mig allesammans och onkel med. De sade — det — hon teg, bokstafligen skummande af raseri. Kom ip igen, kom tillbaka, mitt kära, stackars barn, sade jag och närmade mig