Aftonbladet – 18 april 1864, sida 2

gång, öfvertyga Zillah att den tarfligaste klädning icke hindrade henne att ordentligt kamma sitt hår samt att äfven det obehagligaste arbete icke uteslöte möjligheten af att rengöra händer och ansigte, sedan man upphört dermed. ?Se på dina händer, mitt kära barn? sade jag och tog hennes motsträfviga band i min samt bredde ut de bruna fingrarne på mina egna. Jag såg då, hvad som är en egenhet för den hinduiska racen, nemligen alt hennes händer voro särdeles små och fint bildade, oaktadt det hårda arbete hvarvid hon blifvit van. Jag sade henne det; ty hos en så kufvad varelse behöfde man ej frukta för att uppväcka fåfänga, och jag underlät sällan att berömma hvarje hennes yttre eller inre egenskaper, som förtjenade loford. Zillah såg mycket belåten ut. Mina händer?, sade hon, likna min mors. Min mor var mycket vacker... Hon var en Parsee. ?Mins du henne?? Icke mycket; jag kommer bäst ihog hennes händer, som voro så små och alldeles betäckta med ringar. En af dem var så vacker; det var en stor diamant, som kostade många, mänga hundrade rupier, sade hon. En dag försvann den ringen och då gret min mor. Jag såg den sedan, längt efter, på min fars linger, när han höll på att dö?, sade hon värdslöst, och tillade sedan hemlighetsfulll: Jag tror att han stal den,t Tyst, barn, tyst! Det är orätt alt tala så om din äflidne far! utropade jag, uppriktigt ledsen. Är det? Jag skall aldrig mera göra det, om det bedrötvar er, miss Pryor.? Hennes enda begrepp om rätt och orätt fycktes bestå i tanken. på hvad som beha: