Aftonbladet – 18 april 1864, sida 2

lefvande bild af den engelska politiken. Man kan visserligen icke frångå att man har varit med om att afsluta Londontraktaten, men man har icke garanterat den; det vill säga man frånkänner sin underskrift all betydelse. Danmark har sökt stormakternas garanti för monarkiens integritet; det har fått deras underskrifter på en traktat som förklarar upprätthållandet af denna integritet nödvändig, och traktaten har blifvit undertecknad i London under den engelska regeringens presidium och ledning. Men nu, då några småstater efteråt finna för odt att under namn af tyska förbundet terkalla sitt gillande, är England den första af de undertecknande stormakterna som förklarar sin underskrift för icke bindande, icke förpligtigande till någonting alls annat än att börja på nytt och genom konferensen inleda afslutandet af en ny traktat, som man sedan om ett tiotal år kan åter rifva itu midtför dess näsa, utan att dess ära och värdighet lida deraf. Men ponera nu att England ej blott hade undertecknat Londonprotokollet, ponera att denna innehölle en garanti i de mest bindande ordalag, ponera att den uttryckligt förpligtigade det att skicka ett visst antal trupper och skepp till Danmarks försvar — skulle England då ha gjort detta? Nej, ingalunda. Ty en sådan garanti existerar visserligen icke för hela monarkien, icke för Holstein och Lauenburg, icke för Nordjutland och öarne; men för den delen af riket som våra fiender på en udde och några små öar när, hafva i sitt våld, hvilken de behandla som ett eröfradt land som aldrig mer skall återlemnas, hvars lagar upphäfvas, hvars embetsmän förjagas, hvars kassor plundras, hvars offentliga minnesvårdar raseras — för detta land, för Slesvig finnes både en fransk och engelsk garanti som förbinder England att skicka 6000 man. Men skickar det väl denna styrka? Nej, lord Palmerston och grefve Russell förklara med den känslolösa penningdryghetens skamlösa oförsynthet att det för denna garanti förutsatta fall ännu icke inträffat. De urskulda sig icke ens med att deras garanti är mycket gammal och mossbelupen samti följd deraf måste hafva förlorat något i styrka; de erkänna den tvärtom vara ännu i gällande kraft; men Slesvigs eröfring af fiendtliga härar är icke tillräcklig att sätta den i verksamhet; den skall förmodligen blifva tillämpad först om det fölle österrikarne och preussarne in att gräfva upp Slesvig ur jordytan och föra bort dess goda jord på jernvägarne till Brandenburgs och Ungerns sandstepper — såvida icke det allra enklaste sättet att slippa ifrån garantien vore att Slesvig ej längre existerade. I alla fall bekräftar ifrågavarande diskussion i engelska öfverhuset vår farhåga att Londontraktaten med dess antagna, men icke erkända, garanti för ?monarkiens integritet? mycket lätt kan blifva en likkista för Danmarks sjelfständighet och frihet. Preussen önskar utan tvilvel integritetens kränkning och monarkiens sönderstyckning, men det är för falskt och fegt att rentut tillstå sin afsigt; det skall nöja sig med att ernå den på en omväg; det skall tinna sig i integriteten om det kan uppnå ett Schles wig-Holstein?. England, Ryssland och Österrike önska fred för hvad pris som helst och skola sannolikt icke finna sitt samvete det ringaste besväradt af att 12 år efter Londontraktaten underteckna monakiens faktiska upplösning i två hälfter, som icke kunna förblifva förenade. Den enda makt som är ärlig nog att erkänna sin obenägenhet för Londontraktatens upprätthållande är Frankrike; men det sätt, hvarpå de kejserliga statsmännen vilja lösa knuten, nemligen genom ?folkomröstning?, är af naturliga skäl så impopulär i Europa, så betänklig i och för sig, och i förevarande fall så förderflig för Danmark, att man tills vidare icke kan hysa något hopp om att det kejserliga kabinettet skulle vilja hjelpa oss ur faran på ett mindre trolöst sätt än de andra stormakterna. Vi måste sätta allt vårt hopp till att regeringen ståndaktigt afvisar hvarje fred, hvarmed Danmark icke kan vara betjenadt?, utan att låta skrämma sig af reaktionens skrän eller mattas af den trötthet, som ett långvarigt krig utan utsigt till slutlig seger naturligtvis till slut mäste framkalla. Om Danmark blott håller ut utan att vackla och utan försagdhet, så skola fredsmakterna nödgas rikta hela sin pression? mot våra fiender, och de europeiska förhållandena kunna då vända sig så att vi kunua ernå vida mera än som nu synes möjligt. Under rubriken Tidningsöfversigt läser man i lördagens Posttidning följande officiösa meddelande: I anledning af de uppfordringar som i flera tidningar förekommit derom, att än