Aftonbladet – 18 april 1864, sida 2

Det är min tanke att det ej är ?ens fel då två gräla? och att om man ej kan rätta och förbättra den ena parten, bör man försöka sin lycka hos den andra. ÅAfvenså har jag alltid trott-att endast de, som äro slafviskt sinnade, kunna helt och hållet förslafvas. Jag ville derföre försöka om ej hos Zillah kunde väckas anlag och förmåga att blifva värdig en bättre ställning, än den man här gifvit henne. Jag kände mig öfvertygad att om hos Zillah fanns någon medfödd öfveriägsenhet, så kunde icke allt förtryck i verlden tvinga henne att förblifva en Cendrillon åt så vanliga menniskor, som herrskapet Le Poer. Jag började nu särskildt undervisa henne, icke i sällskap med kusinerna, som förkrossade henne med sitt tysta men synbara förakt, utan i mitt eget rum, hvarje afton sedan alla öfriga i huset gått till hvila. Ja sökte göra denna undervisning så litet li den vanliga som möjligt, i det jag lät henne sitta och arbeta hos mig eller kamma mitt hår, medan jag muntligen meddelade henne hvad jag önskade att hon skulle lära. Så mycket som hennes förbehållsamhet tillät, sökte jag förmå henne att yttra sitt omdöme, om äfven de likgiltigaste saker. Jag hyste blott eu önskan, den att finna vägen till hennes hjerta. En dag gjorde jag henne lindriga förebråelser tör hennes ringa vård om sin egen person. Hon var den minst renliga unga icka jag någonsin sell. Stackers barn! Hon hade mycket som ursäktade henne; ty ehuru hela fumiljen klädde sig illa och — ändå värre — klädde sig pråligt, voro dock hennes kläder de sämsta ar alla. Dock kan ingenting annat än verkliga trasor ursökta en tvinnas brist på ordning och renlighet. Jag sökte ofta, Kwft förtvillande om fram