Aftonbladet – 16 april 1864, sida 2

alsvand Detydlist langre an unudct vallliae tider, förhållandena skola vara ännu mera utvecklade vid den tidpunkt, då denna dåpeche skall komma Er tillhanda. Det sätt hvarpå Kongl. Maj:ts Regering betraktar de Österrikisk-Preussiska trupernas våldsamma inträde på Hans Maj:t Konungens af Danmark territorium är för Eder redan bekant. Det är visserligen sannt, att genom meddelanden, daterade före inryckandet i Slesvig, men icke komna till K. M:ts Regerings kännedom förr än helt nyligen, hafva hofven i Berlin och Österrike försökt att förmildra det intryck, som ett så allvarsamt steg icke kunde undgå att framkalla, och att lugna med-undertecknarne af Londoner-fördraget i afseende på dess följder. Men jag beklagar att nödgas säga, att detta ändamål synes mig endast högst ofullkomligt böra uppnås, då de båda tyska Stormakterna utgå från ett antagande, som till och med i deras ögon icke kunde hafva någon utsigt att förverkligas och som redan har blifvit motsagdt af händelserna, nemligen att Danska regeringen skulle tillåta främmande militärstyrka att besätta hertigdömet Slesvig, utan att göra något motstånd mot denna kränkning ar dess territorium. Det är endast under detta antagande, om jag rätt fattat de meddelanden som utgått från Berlin och Wien, som Preussen och Österrike förklarade sig vilja respektera Londoner-fördraget och Danska monarkiens integritet; mig synes likväl att dessa båda makter borde erinra sig, att de genom sagde fördrag äfven hafva förpligtelser till andra makter, hvilka icke lära medgifva dem rättighet att ensidigt bryta detsamma och hvilkas åsigter väl förtjena att inhemtas. I denna sakernas ställning har Danska regeringen nu på nytt fästat K. M:ts Regerings uppmärksamhet på förhållandenas vigt och stödjande sig på de åsigter, som vi under alla tider uttalat i afseende på de nordiska folkens gemensamhet i intressen och öden, äfvensom på det orättvisa anfall, för hvilket Danmark nu är föremål, har hon begärt af de förenade rikena ett verksamt och hastigt biträde, för att kunna sätta ett tillräckligt motvärn emot sina fienders numeriska öfverlägsenhet. Utan att återtaga något af hvad vi förut rörande detta ämne uttalat och vidblifvande fortfarande att ett tyskt infall i de danska provinser, som icke tillhöra Tyska förbundet, alltid är egnadt att skada våra intressen och att ingifva hela norden mycket grundade farhågor, kunna vi dock icke dölja för oss, att frågan icke mera framställer sig under samma skepnad som vid en tidpunkt, knappt några månader tidigare än det nuvarande ögonblicket. Då var icke, såsom nu, sjelfva tillvaron af Londoner-fördragets stadganden satt i fråga. Vi äro fullkomligt beslutna utt använda alla våra bemödanden för att försöka bibehålla dess stadganden, men vi anse att det icke skulle kunna fordras af oss att i detta afseende ensamma handla, utan är det i förening med de andra icke-tyska makter som undertecknat ifrågavarande fördrag, som vi skulle önska taga nödiga mått och steg för att uppnå detta mål. Om vi handlade utan afseende på andra, skulle vi icke kunna I smickra oss med att uppnå det mål, som vi föresatt oss, och vi skulle utsätta oss för att vårt uppförande tolkades på ett sätt, som läte förstå egennyttiga afsigter, långt aflägsna från K. M:ts Regerings tanka. Under närvarande ställning — en ställning hvars faror äro synbara — hafva vi trott oss böra ännu en gång vädja till kabinetterna i London, Paris och S:t Petersburg, i ändamål att inbjuda dem att meddela oss de beslut, som framkallats hos dem af de sista så allvarsamma och den allmänna folkrätten så kränkande händelser, som inträffat efter de sista meddelanden hvilka vi hafva vexlat med dem i afseende å denna vigtiga fråga. Vi skulle icke unna tvifla hvarken om det ganska mäktiga intresse som de hafva för densamma, ej heller om deras uppriktiga önskan att Ihämma blodsutgjutelsen och återställa. freIden på grunder, som Danmark skulle kunna antaga utan att blottställa sin värdighet och Jutan att offra sin sjelfständighet. Vi dölja icke för oss att ett sådant arbete är svårt; Imen vi böra icke tro att Europas största makter kunna tillåta styckandet af en monarki, hvars integritet och sjelfständighet Ide erkänt utgöra ett af vilkoren för bibehållande af den politiska jemvigten i Europa. Vi skulle skatta oss lyckliga att från deIras sida emottaga förklaringar mera lugnande än de, som i alltför allmänna och med förhållandena illa öfverensstämmande ordalag erbjudits oss af Österrikes och Preussens Regeringar. Det är öfverflödigt att tillägga, att vår medverkan skall alltid vara tillförsäkrad hvarje åtgärd, tjenlig att ordna denna sak på ett rättvist och billigt sätt. Men på samma gång böra vi förklara, att vi alltid tänka bevara vår frihet att handla för det fall, att en för Danmarks intressen T gynnsam öfverenskommelse icke skulle kunna åstadkommas och att förhållandena skulle tillåta oss att med mera hopp om framgång än för närvarande använda de medel, öfver hvilka vi kunna förfoga. Vi skola bemöda oss att undvika ett deltagande i striden så länge det blifver oss möjligt, men vi böra bestyrka, att denna strid kan uppnå förhållanden som icke längre tillåta en fortsalt overksamhet från vår sida. Jag inbjuder Eder att uppläsa denna dåpåche för H. Exc. (Grefve Russell, Drouyn de Lhuys, Prins Gortschakoff) och om han så önskar, att deraf lemna honom afskrift. Ni bör framhålla det värde som K. M:ts Regering skulle fästa vid att erhålla ett svar, hvars snara meddelande blifver dubbelt önskvärdt genom händelsernas hastiga fortgång. . Jag gör ett lika lydande meddelande åt K. M:ts Ministrar i (N. N. och N. N.) CUndert.) Manderström. 9. Herr Jerningham till Grefve Russell. Stockholm den 16 Februari 1864. (Utdra; Grefve Manderström har föreläst mig en dåAha omm ban nvligoen aflått till svenska Re