ville ha mig med till stan, den skälmen han visste inte att jag inte hade något till ståndskort?. — Det erfordras nemligen, se dan eldsvådan, ett kort eller bevis från be fälhafvaren för att mauskapet skall kunne obehindradt passera till Sönderborg. Sådana äro de nästan alla. Humöret är godt, besvärligheterna uthärdas med en :i sanning förvånande styrka, som i hög grad tages 1 anspråk. Och när man, detta oaktadt, oaktadt de som befinna sig här löpa fara att förlora lif eller lemmar, hörer under marschen skämt och skratt i ledet, för såvidt sådant kan tillåtas, eller, om eftermiddagarne då vädret är vackert, hörer från löpgratvarne uppstämmas vackra fyrstämmiga sånger, dervid möjligtvis det enda förnimbara missljud åstadkommes af en hvinande eller kreverande granat, som dock icke åstadkommer någon otillbörlig vibration i rösterna, så inser man först riktigt, att jens? nu är krigare i ordets verkliga betydelse. Ja, till och med våra värsta fiender ha nödgats gifva honom ett godt vitsord. I detta ögonblick har fienden skjutit sidobyggnaden till Dyppelqvarn i brand, omkring sjelfva qvarnen susa granaterna från alla sidor för att förhindra släckningen. Huruvida sjelfva qvarnen håller sig är ovisst, men i sjelfva verket också temligen likgiltigt. Den afbrann sednast den 13 April 18549.7 En korrespondent till Berl. Tidende beskrifver på följande sätt de nyuppförda barackerna för armen på Als: Midt i en dalsänkning ligga barackerna, omkransade mot vester af höga backar, på hvilka de fem väderqvarnarne ligga, mot söder af hafvet, midtför hvilket de fem Broagerbatterierna äro uppförda, och mot öster af stora skogar, som tyckas antaga ett svagt grönaktigt skimmer, trots kölden och nattrosten. Midt i dälden resa sig en mängd gula träbaracker, belysta af solen, omgifna af rök och stekos; mellan dem hvimlar det af soldater i klungor och grupper, hvilka framställa taflor, ett lif, en munter, brokig och sorglös rörelse, som erbjuda genremålaren ett outtömligt stotf och hvilket han också långt fullkomligare och mera karakteristiskt än brefskrifvaren kan framställa. På afstånd brumma kanonerna, men omkring ljuder fotgardets musik, och det är ägrets medelpunkt. Uppe vid häcken på allen sitter en soldat i skjortärmarne och syr ett par nya stöflar, under det en kamrat bredvid honom ligger på magen i en halmbinge och skrifver ett kärleksbref hem. Längre ned vid samma vall ha de afhuggit buskarne och fläta skanskorgar af dem. På ena sidan om barackerna fladdrar ett snöre med nytvättadt linne. En vacker gardist med kolsvart skägg och brunt ansigte står ännu vid tvättbaljan med uppstrukna ärmar och pipan i munnen. På andra sidan hålla två vagnar, från den ena väga de ut kött till naturaförplägning. En karl fick för litet; han skakade på hufvudet och sade halfhögt, då han gick: ?De kuggade mig, men det får gå för den här gången.? Dermed var den saken slut. I allmänhet har jag icke en enda gång under hela min vistelse på Als hört en högljudd träta bland alla dessa olika menniskor, som här kommit ihop, lika litet som jag sett något exempel på berusning. Den andra vagnen är marketeutarens, alltid omringad, alltid i verksamhet, innehållande gammalt hvetebröd till öfverflöd, tunnt öl och bränvin, de mest eftersökta artiklarna. Längs med vägen ligga återstoder af flyttsaker, pannor, rockar och gamla skrin, som invånarne i Sönderborg flyttade ut ur staden under bombardementet i lördags, men ännu icke funnit tak åt. Mellan dessa saker köra artillerivagnarne och en avnan vagnrad med halm i botten: de föra de sårade till Augustenborg, men hvad vidkommer det de friska? Omkring dem skalla sång och skratt och kommandoord och janitseharmusik. Nu spelar gardet en polka. Soldaterna dansa. En artillerist är utan dam; han dansar ensam, svingande en stöfvel i ena handen och en flaska i den andra. Det är någonting i allt detta som anslår på och upplifvar sinnet. Man har lust att trycka dessa sorgclösa, lefnadsglada soldaters händer; de gå från liken och dansen till vaktgöringen i skyttegrafvarne och granatskotten iskansarne; talar man med dem, kan man vara viss på, att de föredraga att höra på hvad den främmande berättar framför att meddela hvad de sjelfva upplefvat. I fyra månader ha de trotsat allt. Öfvermakten fick icke bugt med dem, försakelser och ansträngningar lömdes , så snart de voro öfverståndna. vem kan då tvifla och bli modfälld? Det är omöjligt att icke lönen för så mycken uthållighet och sjelfförnekelse skall komma, en segerdag för detta folk, hvilket likasom Vesuvius kan säga om sig sjelf: Jag är blott ett litet berg, men jag bär en vulkan i mitt inre. l i — Från Köpenhamn skrifves den 10 till Snällposten : Huruvida och huru länge Als skall kunna