Aftonbladet – 14 april 1864, sida 2

läsa tillsammans med sina kusiner, vid hvilket allt hon spärrade upp sina stora ögon i stum förvåning; men intet ord kom öfver hennes läppar. Klockan var nu nära tolf.. Jag fann det underligt att barnen skulle vara uppe så sent och började slutligen misströsta om att få se herr Le Poer denna afton. Deröfver behöfde jag dock ej längre oroa mig; innan en häftig ringning på dörrklockan kom frun: i huset att rusa upp från sin stol och Zillah att försvinna som en blixt. De båda andra flickorna kröpo ihop i en vrå och jag sjelf kände mig icke synnerligen tapper. Midt ibland alla dessa förskrämda fruntimmer inträdde nu husets herre. Hoalloh, mrs Le Poer! Cary! Zill, ditt nöt! För tusan, blir det ingen qvällsvard utaf? (Jag kunde haft lust att längesedan göra samma fråga.) För djefvulen! Hvad tänken I på, allesammans? Min söta vän!4 hviskade hans hustru bedjande, då hon mötte honom vid dörren och pekade på mig. Jag skulle omöjligen kunnat tro att den stämma jag nyss bört tillhörde den gentleman, som nu inträdde. Jag kallar honom med afsigt gentleman, ty jag vet mig als drig sett någon, hvars utseende så fullkomligt motsvarade denna benämning. Han var icke öfver femtio år, utmärkt väl klädd och såg ännu mycket bra ut. Hela hans vä sende talade om den sirliga, fina artighet, som nu med få undantag tillhör en förfluten tid. Han bugade sg för mig och betraktade mig forskande. Hans blick besvärade mig. Han tycktes öfverse mina obe. tydliga personliga behag, ungefär som en hästhandlare beräknar fördelen af ett nytt köp, Men snart försvann intresset ur hans blick. Han såg i mig, han så väl som alla andra, en temligen ful och blyg ung qvinna, kanhända lady-liket (man sade mig stundom vara.det) men också ingenting vidare. (Förts. följer.)