Aftonbladet – 14 april 1864, sida 2

och sänktes oupphörligt. Jag sade: mig vara miss Pryor och förmodade att jag hade äran tala vid mrs Le Poer. Hon svarade: Ja, ja, och räckte mig tvekande en kall, mager hand, som jag varmt tryckte i min; ty hennes synbara oro besvärade mig. Det var så underligt att någon skulle vara rädd för mig. Mina döttrar, miss Pryor4, sade hon derpå, något högre. De båda flickorna stego upp, nego, rodnade, tydligen mera af förlägenhet än blygsamhet, och satte sig ned igen. Jag skakade hand med båda, fast besluten att söka gå dem till mötes och visa mig vänlig och hemmastadd, hvilket sednare dock ej var så lätt, emedan jag kände mig till mods ungefär som en fluga i en iskällare. Här har jag således mina elever4, sade jag glädtigt. Hvilkendera är miss Zillah? Jag påminde mig att mr Sutherland i sitt bref nämnt detta namn, hvars ovanlighet väckt min uppmärksamhet. Modren och döttrarne sågo förlägna på hvarandra och den förra sade: tdetta är miss Le Poer och detta miss Matilda — Zillah är icke inne för tillfället.? Ah, en tredje syster? yttrade jag. Nejk, svarade miss Le Poer temligen näbbigt; Zillah är alldeles icke vår syster, utan en aflägsen slägting till pappa, som han är mycket god emot och som han på egen bekostnad underhåller, och som lagar våra strumpor och kammar oss om eftermiddagarne och som vi äro mycket snälla emot också. sAh, är det så!4 var allt hvad jog kunde svara på denna ström af ganska vårdslöst och med skarp Yorkshire-aecent utta:ad engelska. Jag var emellertid högst förvånad, ty jag påminde mig mycket väl att mr Sutherland i sitt bref särskildt nämnt min blifvande elev, Zillah Le Poer, och illdeles ingen annan miss Le Poer. Jag väntade en stund på att flickan skulle kemma in, men slutligen vågade jag säga: Jag skulle gerna vilja se miss Zillah.4 Jag trodde mig förstå — jag tvekade Itet,