så godt som officielt omförmäldes, att riks gäldskontoret hade afslutit det nya fonde rade statslånet å 35 millioner rdr för jernvägsarbetenas fortsättande. Man trodde sig veta, och det antyddes äfven i den officiösa notisen, att det betingade priset var bestämdt mera med afseende på den krigiska situationen än på det fredliga ändamål, för hvilket penningarne skola användas, och det kunde således icke förmodas annat än att saken verkligen var bragt till slut, fastän på vilkor some ingalunda för landet voro fördelaktiga. Emellertid vill det synas såsom om ännu i denna stund lånet icke kommit till stånd. Rykter börja efter hand komma i omlopp rörande sakens ställning och rörande det sätt hvarpå den blifvit behandlad, i ena såväl som i andra fallet antydande, att det lindrigast sagdt besynnerliga sätt, på hvilket fullmäktige från början handlagt denna sak, blifvit sig likt. allt hitintills och efter all sannolikhet blifver det intill ändan, ifall det någonsim lyckas fullmäktige att bringa saken så långt. Förunderliga ting förtäljas om det sätt på hvilket riksgäldskontoret bemött anbu och framställningar från alla andre långifvare än de samma tyska bankirhus, med hvilka de förra lånen blifvit afslutna. Då det till och med för en sådan korporation som fullmäktige i riksgäldskontoret icke kan vara alldeles likgiltigt om den eger nåot anseende, så vore det önskvärdt just för forporationens anseendes skull, att det kunde vederläggas hvad som allmänt berättas, att inkommande anbud blifvit antingen alldeles icke besvarade eller ock först efter veckor eller månader halft afböjda, ehuru varande af beskaffenhet att väl förtjena tagas i be. traktande i bredd med anbuden från de förra tyska låneöfvertagarne. Man talar specielt om det temligen stötande sätt på hvilket fullmäktige skola bemött ett anbud genom ett härvarande bankirhus från en mäktig institution i Frankrike. Enligt hvad det förljudes skall inom fullmäktige hafva funnits en fraktion, styrd af riksarkivarien Nordström, hvilken, genom ett sådant sätt att behandla andra spekulanter, bragt det derhän, att dessa måst draga sig undan eller hålla sig tillbaka intill dess de tyska spekulanterna blefvo i tillfälle uppträda med anbud. Genom brefoch telegramvexling hade det ou ändtligen blifvit bragt derhän, att saken med dem ansågs aftalad, och att insenting annat återstod än kontraktets undertecknande. Så trodde man åtminstone i riksgäldskontoret, och det tvistades nu bland fullmäktige endast derom, huruvida man hade att helt enkelt öfversända kontraktet till underskrift eller om för indamålet ett ombud borde utsändas. Beslutet, fattadt, säges det, med 6 röster mot 5, och dikteradt af den Nordströmska fraktionen, blef, att ett ombud skulle resa till Frankfurt, och samma majoritet af 6 mot 5 utsåg till detta ombud hr Nordström, som hårifrån afreste, medförande kontraktet, affattadt på svenska språket, för att genom hr Nordströms försorg i Frankfurt öfversättae på tyska. Då hr Nordström varit den, som bland fullmäktige isynnerhet ifrat för lånets afelutande med de tyska anbudsgifvarne, skulle väl en och annan kunna anse, att han icke precist var rätta mannen att vid det slutliga aftalets träffande bevaka riksgäldskontorew intresse emot dem, men det kunde synas såsom om valet åtminstone ur en synpunkt varit godt, nemligen så till vida, att hr Nordström borde vara en för långifvarne behaglig person och följaktligen i stånd att snart bringa det redan träffade aftalet till definitivt afslutande. Detta har likväl icke lyckats honom, efter hvad man nu tror sig veta. Vare det långt ifrån oss att vilja lägga hr Nordström detta till last. Det är naturligt nog, att de tyska bankirerna velat begagna den kritiska ställningen och det genom det norska trontalet, det norska krij rustningsanslaget och de svenska rustningarne i mellersta Tyskland framkallade ro emot det svenska lånet, för att ytterligare skärpa vilkoren; men det betänkliga vid allt detta är, att man lärer ställt så till, att lånsifvarne hafva riksgäldskontoret helt och fånet bundet, medan de sjelfva alltjemt betänka sig och uppställa det ena nye anspråket efter det andra. Man säger, att än. gifvarne hafva i handom riksgäldskontorets underskrift, medan de sjelfve besinna sig på sin egen! Vi känna ieke tillräckligt de närmare omständigheterna härvid, för att kunna be döma om ansvaret för detta förhållande drab bar fullmäktige in corpore, eller om det faller ensamt på hr Nordström; men att det samma är temligen oförsvarligt och i hög rad beklagligt, lärer svårligen kunna vestridas, Tyskarne skola redan hafva begagnat sig al sitt på detta sätt vunna öfvertag för att att tilltvinga sig åtskilli koncessioner, på hvilka fullmäktige sett sig föranlåtna att gå in, ehuru de naturligtvis varit egnade att i mer eller mindre mån fördyra lånet. Slutligen lära dock easpråken gått så långt, att fullmäktige ändiligen bemannat sig och sagt nej, euru det dem på telegrafväg meddelade förslaget vari um derstödt af hr Nordström, Om eljest de uppgilter vi erhållit äro grundade, skall anspråket be gått ut på ingenting mindre än att lånet, under i öfrigt oförändrade vilkor, skulle indragas genom tre månaders vexlar i stället för på kort sicht, en omständighet, som skulle ha fårdyrat lånet med ungefär 14 procent — ingalunda någon småsek då det gäller ev summa på 35 millioner. Det afvisades också af fullmäktige, såsom vi nyss nämnde. i Vi känna ej om på de allra sista dagsrne nägot nytt skede Inträdt, men vi tro oss veta, att ännu helt nyss stodo sakerna så som vi här skildrat dem. Man behöfver icke vara djupt invigd i finansväsendet för att inse, i hvilken ofördelaktig ställning riksgäldskontoret eller dess ombud försats svenska staten, och i hvilken ytterst fördelaktig de tyska långifrarne deremot befinna sig. I en tidpynkt då frågan om krig eller fred efter ell sannolikhet måste inom få veckor vara afgjord. ära långifvarne. i besittning Af ett från amnanck oda undan