Aftonbladet – 13 april 1864, sida 3

Detta upprörande törtarande är 11ull öiverensstämmelse med den famösa kungörelsen, men tydligen stridande mot 1817 års instruktion. Ty då det i dess 4 heter, att sjuk, hvars intagande icke utan våda kan uppskjutas, skall införskaffas på sätt som helst ske kan emot särskild ersättning, så kan väl icke meningen dermed vara annat, än att den lifsfarligt sjuke skall först intagas och direktionen sedan vara berättigad att af honom eller kommunen utkräfva ersättning och icke tvärtom. Man kan svårligen föreställa sig att det kan gå till på annat sätt. Ty sjelfva den besutne och behållne kan möjligen vid ett olyckstillttilte aflägse från sitt hem, sakna tillgång till2 rdr, och hvarifrån skall väl den fattige på landet, som fått sina lemmar krossade eller på annat sätt förstörda, i en hast skaffa penningar, eller huru skall han kunna så skyndsamt som hjelp tarfvas få tillsamman en i en stor socken möjligen mycket spridd fattigvårdsstyrelse för att besluta garanti? Innan detta allt hinner ske kan han vara både död och begrafven. Lasarettet blir då en stor humbug, en tantalifrukt, som gycklar hjelp för den lidande, men aldrig lindrar hans qval. Hade samaritanen, hvarom skriften talar, hyst samma åsigter, som denna direktion, så hade han ej gjutit olja och vin i den sargades sår, ej lagt honom på sin ök och ej betalt för honom i herrberget. Af det vi nu anfört framgår tydligt, att landshöfdingen och hans lusarettsdirektion genom ett ensidigt tydande af lagar och författningar och genom egen af nödvändigheten icke påkallad reglementering i hög grad försvårat inträdet på Kalmar läns lasarett, så att länets invånare för närvarande hafva vida mindre nytta af sitt sjukhus, än de kunde hafva och haft under åtskilliga förflutna år, då tillgångarne varit mycket mindre än de nu äro. Såsom skäl till detta hårda förfarande åberopas i protokollen endast bristande tillgångar; men de offentliggjorda revisionsberättelsern a visa, att tillgångarne 1863 voro större 1862 och föregående år och att kassan icke kommit i någon skuld genom att under de förfluina åren bekosta vård af ett stort antal sjuka på lasarettet. Det angifna skälet kan säledes icke vara det riktiga. Saken blir ock ännu mera invecklad om man betänker, att, när ett lasarett är i ordning, när läkare, 16 å 18 lediga sängar, betjening, värme m. m. redan finnes, kostnaden för en ny patient inskränker sig till den dagliga matportionen (38 öre) medikamenter och sängens slitning. Mången och äfven vi, som gerna tänka det bästa om våra likar, kunde förmoda, att direktionen i förhastonde kommit att fatta ett obetänkt beslut, utan att. sedan hafva fått sin uppmärksamhet fästad på de menliga konseqvenser. Så är likväl ej förhällandet. Saken har i orten väckt stort uppseende och ortens tidningar hafva flera gänger under loppet af de sista månaderna allvarligen klandrat direktionens åtgärd och yttrat nästan allt hvad vi nu anfört. Dertill kommer, att en ledamot af direktionen, provincialläkaren, doktor A. G. Söderbaum i rifvelse till direktionen den 4 Januari 1864 öreslagit följande: Emedan mom. 3 i direktionens beslut af den 5 sistlidne September om sjukes antaoande på lasarettet synes mig kunna leda till högst menliga konseqvenser för många juka, om det strängt efter orden tillämpas, får jag ödmjukast föreslå, att direkti nen, mera seende på lasarettets ändamål än åen bokstafliga tillämpningen af en redan öräldrad och utdömd instruktion, måtte förindra nämnde moment sålunda: — — — — — dock skall för de sjuke, med hvilkas intagning icke utan fara kan uppskjutas, genast beredas plats på sjukhuset äfven om kontant förskott eller godkänd borgen ej strax skulle presteras. Lasarettsläkaren, doktor Karlberg förklarade sig instämma i motionen. Montionen, i hvilken föreslås, hvad den kallaste synes böra medgifva, bordlades den 16 Januari och blef vid direktionens sammanträde den 6 Februari enhälligt förkastad. Doktor Söderbaum reserverade sig. Direktionen har alltid rätt. Desakkunnige läkarne äro vid denna sjukvårdsanstalt unlerordnade personer som ej få resonnera. 5å har ordföranden sagt, och dervid synes det få förblifva. Kommentarier öfver sådana fakta äro öfverflödiga. Vi hafva ock berättat dessa förnållanden, hvilka stödja sig på officiella handingar, som ligga på vårt bord, icke för att örolämpa någon, utan för att få ett för lilande likar menligt förhållande rättadt. Vi ända oss ej till direktionens ledamöter, ty både pressen och enskild motionär har förut ruktlöst talat till dem; vi vända oss till velerbörande, som hafva uppsigt öfver allnänna sjukvården, och fråga: finnes det inlet sätt att kunna rätta en lasarettsdirekions förhastade beslut? Skall den brände eler stympade uslingen, när öfverflödigt anal sängar stå lediga, ännu alltid förvisas ;hulpen från Kalmar lasaretts portar, om wan ej har prestbevis eller pengar? Till vederbörande hemställa vi äfven, om let icke vore skäl att hädanefter låta landsingen oberoende af landshöfdingarne tillax lasarettsdirektioner på kortare tid än stiden. Makten och allenastyrandet blefve lå åtminstone bestämdt begränsade af tiden, och derigenom inträdde ock det rätta förvällandet, att samma menighet, som bekostar sjukvården, finge genom sina delegerade göra densamma så nyttig för orten som omständigheterna tilläto. Vore det ej skäl, att landstingen begärde en sådan rättighet? Menniska i södra delen af Kalmar län. — Hos redaktionen anhåller undertecknad ;dmjukligen om införandet af nedanstående rader: Till förekommande af missförstånd fårjag förJara, att den Fem-öre-förening, som stiftades len 6 Mars, är densamma hvars stadgar antogos len 8 April och hvars styrelse, som då konstiuerades, utgöres af C. M. Fallenius, ordföranle; undertecknad, vice ordförande samt Em. Gion; P. G. Heideken, sekreterare; J. Ad. Hesser, skattmästare: Holm, Johannes Rohtlieb, J. 3. E. Schössler, A. Sjöding och C. A. Waholin.