Aftonbladet – 13 april 1864, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Skomakare och Skoflickare. (Ur Lithografiskt Allehanda.) Hvarje läsare af den romerska historien, isynnerhet om han som. skolgosse rifvit sitt här öfver Livii krångliga konstruktioner, minnes nog, hvilket vemod intog hans sinne vid läsningen om de ständigt återkommande stridigheterna mellan patricierna och plebejerna, samt hvilket djupt andedrag af lättnad han drog, då ändteligen en förlikning kunde träffas mellan de evigt tvistande, Samma känsla af vemod intager sinnet hos forskaren i fäderneslandets häfder, då han läser, hur skomakareoch skoflickareembetena oupphörligt trädit utij hvars annars egenteliga handtvärck, hvilket förorsakat klagemåhl och rettegång, med många flera förtreteliga påfölgder, som medborgare och mästare, särdeles af så nära med hvarannan gemenskap ägande handteringar, på intet sätt velat anstå?, och samma tyngd lyftes från hans bröst, då han läser, Buruledes år efter Christi börd det sjuttonhundrafyrationdefemte på den 5:te dagen i November månad de tvistande embetena ändteligen, ?uppå det ädle Ambetsoch Byggnings-Collegii gunstiga föreställning?, inför samma kollegium ingingo en förlikning, som skriftligen uppsattes och med ett vänligt handslag bekräftades, samt af kollegiet, såsom värckeligen ländande till det allmännas tjenst, stadfästes, begge desse Embeten till en ständig effterlefnad.? Ingen försoning menniskor emellan är möjlig, der hvar och en halsstarrigt håller på sin rätt, viljande utkräfva den till sista skärfven. Blott med medgifvanden och uppoffringar vinnas menniskornas sinnen. Så tänkte ock skomakareembetet. Detta högtförnäma embete, hvars anor gå långt in i medeltiden, kände nog att noblesse oblige. Liksom ständerna i Frankrike, den evigt minnesvärda natten till den 5 Augusti 1789, med sydländningens hänförelse offrade sina privilegier på fäderneslandets altare, så var ock skomakareembetet först redo att offra sina, dock med de inskränkningar, som den nordiska naturens befänksamma allvar förestafvade. Ehuruvähl?, säger urkunden, skoflickare-ämbetet, i förmågo af gamla förordningar, egenteligen tillkoms mer att såhla och flicka stöflor, samt å nyo giöra beksömskor och stöflor, jemte det de för sig sjeltve och husfolk effter råd och ämne få förfärdiga hvariehanda nytt arbete; så har dock SkomakareAmbetet, i anseende till vissa considerationer velat samtycka och bevilja, det mesterskapet af Skoflickare-Ämbetet, (hvilka slijkt åstadkomma kunna) — ironisk parentes! — en må tillåtas at giöra sådant nytt arbete för andra, som tillfälligtvis kunna dem derom anlita?, dock utan an-. dra biträden än garnisonssoldater. Skoflickare-Ambetet å sin sida insåg högsinnadt, att mesterskapet af Skomakare Ambetet svårligen kan undgå, at vid ti fällen betjena dem med såhlning och lappning, för hvilka de ständigt giöra nytt?, hvarföre sådant medgafs. Vigtigast är dock 3:dje punkten i förlik-. ningen, som förklarar mången från barndomsiiden otydd gåta i skyltsymboliken. Den lyder: 3:0. Som icke dess mindre desse ämbeten af ålder varit och framdeles komma att förblifva tvenne särskilte Ambeten, så behålla äfven hvardera hädanefter som tillförene deras vanliga skylt nämligen: Skomakare-Ambetet en uthängd skylt med måhlad stöfvel och sko, men Skoflickare-ämbetet en tafla, hvarpå stöfvel och sko stå måhlade med utvänd half såhla.? Tyvärr blef denna visa öfverenskommelse, lika litet som patriciernas och plebejernas, länge beståndande. Redan den 7 Januari, således efter 2 månader, upphäfdes densamma, hvarefter skomakareembetet lagsökte skoflickareembetet. Om den derpå följande förfärliga tiden är häfden stum. Men vi kunna lätt tänka oss, att det var en tid af.strid och oro. Till slut tyckes konungen hafva blifvit tvungen att sträcka sin protegerande hand öfver skoflickarne. I ett kongl. bref af år 1764 förklaras, att deras embete ?må, jemte deras hufvudsäkligaste och dageliga arbete af gamla skors och stöflors lagande, älven tillverka och till salu hålla becksömsstöflor af svart läder med snedskurne sidonåtar, yttra ;Sulans sömläggande och med bakomrand.? — En smålänning, som besökte sednaste marknad i Lund, försålde bräntinsflåskor, å hvilka syntes konungens namnehiffer jemte valspråket: Liand skall med lag-byggas.