Aftonbladet – 13 april 1864, sida 2

ter, utan att ens våga kyssa henne under hennes sömn, af fruktan att väcka henne. Detta handlingssätt påtvangs mig allt ifrår början genom de anfall af vild sorg i hvil ken hon råkade så ofta hon såg mig resa. Ack huru den söta lilla varelsen sparkade. ned och skrek, till dess hon blef alldeles lå i ansigtet! Huru hennes små fina hän der förtvilladt höllo mig fast! För att und vika dylika smärteamma scener — och framför allt deras äterverkan på henne: helsa — måste jag, som sagdt, afstå frår att ens se henne innan jag lemnade henne. och ni kan aldrig föreställa er hvad dette kostade på mig, hvilka farhågor det väckte för framtiden. Man måste vara far för at fatta. med huru många små klängen en så dan liten barnaplanta kan slingra sig kring en mans hjerta. Jag inbillade mig atthor blef mera främmande för mig, att hon e längre besvarade mina smekningar mec samma värma som hon förr brukade, at min röst hade förlorat sitt fordna välde öf ver henne. Jag föreställde mig henne så som fullvuxen flicka, ömt hyllande sig til sin mor och betraktande sin far med et slags likgiltighet. Detta skulle verkliger vara en olycka — icke endast för mig, utar äfven för henne sjelf. Jag vill att mir lilla Rosa skall älska och tro mig mest a alla, näst Gud; jag vill att min röst skal vara henne ett orakel, på det att hon måtte bli lycklig och göra andra lyckliga. Jag vill att min sorgliga erfarenhet åtminstonc skall: bli till nytta för min dotter och fö dem på hvilkas lif hon en gång torde kom ma att utöfva inflytande. Jag har lidit all för mycket genom Irennes mor... ?Kom i hog, min dyre vän, att jag inte säger detta med bitterhet. Jag bedyrar at jag inte hyser ens en skymt af groll mo min hustru. Huru skulle jag väl kunnsg göra det? Det är inte hennes fel om v inte kunna förstå hvarandra i vissa punk ter. Hon har handlat i öfverensstämmelse med hvad hon blifvit lärd, stackars dyre själ; och ansvaret för att hön ej blifvit lårc