Aftonbladet – 13 april 1864, sida 2

vis måste afslå? Det var ett plågsamt ögonblick. Man krossar inte utan smärta med egen hand alla sina förhoppningar om att vara till gagn här i verlden. En plats i parlamentet var mitt lifs skönaste dröm, och — skall jag väl säga det? — jag kände mig i stånd att fylla den. Tillåt mig dette utbrott af sjelfberöm. Det är mitt första och skall bli mitt sista. Offret må för en gång hölja mig med blommor. ... Men jag lofvade att inte klaga. MHvartill tjenar det att sörja det som är oåter kalleligen förloradt? Må jag snarare lära mig att vara tacksam för hvad jag eger öfrigt. Jag har mycket att tacka gud för — ett rent samvete, min hustrus kärlek, min lilla älsklings smekningar, några förträfliga vänner, och alla möjliga lifvets behag, deruti innefattadt det största af alla. att vara i stånd att bistå dem som äro mindre lyckligt lottade än jag. Med så många goda gåfvor i min, hand torde det synas onaturligt att jag skulle kunna sakna något, och likväl... är det så; jag kan inte hjelpa det. Jag förmodar att utan denna förbudna frukt min lott skulle blifvit allt för lycklig; och en fullkomlig lycka blommar icke i denna verlden. Med denna kristliga tanke skyndar jag att sluta mitt redan allt för långa bref och förblifver, min dyre Onofrio, med mina bästa välönskningar, er ständigt tillgifne Vincenzo Candia. Mer än tvenne år ha förflutit sedan det ofvanstående brefvet skrefs, och ännu fortfar den rid under hvilken det skrefs. Med bästa vilja i verlden att vara nöjd med aknar Vincenzo det förflutna, med bästa vilja att vara lycklig och göra sin hustru lycklig, lyckas han i intetdera, och är medveten om att han icke gör det. Det är ett tomrum i hans tillvaro som icke hela hans kärlek för hans hustru, och hela havs hustrus kärlek för honom, icke hela hans dotters smekande ömhet, icke ens hennes stora framsteg under hans ledning kunna