Aftonbladet – 13 april 1864, sida 2

ning har redan gått så vida, att hon, till exempel, då hon tultar omkring i trädgården, hållande sig i mitt finger, om jag ger: Rosetta, gif pappa de italienska färgerna, med allvarlig uppmärksamhet plockar en röd och en hvit blomma med ett grönt blad och triumferande håller upp den lilla blomqvasten mot mig. Häromdagen nästan hoppade hon ur mina armar af glädje vid åsynen af den trefärgade fanan som bars af nationalgardet, och utpekade ifrigt det röda, hvita och gröna. Hon ;enkänner äfven mycket väl Cavours porträtt, som, bland andra, hänger i mitt arbetsrum, och pekar derpå med sina små fingrar då jag frågar henne hvem som är den store pappa. Och för öfrigt, min dyre vän, kan det väl någonsin vara för tidigt för mig att lägga grunden till den kärlek och det fullständiga förtroende hvarpå jag litar, för att sätta mig i stånd att realisera mina ömma planer för min dotters och hennes omgifnings lycka? cAfven på detta ringa sätt inbillar jag mig att jag inte skall vara alldeles onyttig för mim generation, ty en upplyst NG lig uppfostran är hvad vi i hög grad sakna. Ni, min vän, som i tid varnade mig för den fara, som lurade i min väg, skall säkerligen inte motsäga mig häruti. Och nu, sedan jag lättat mitt hjerta för er, farväl, min dyre, ädle vän, och måtte Gud välsigna er. Jag ber er inte att skrilva; jag. vet att hela er tid knappast förslår för de tusende pligter som mediölja er ansträngande offentliga befattning: jag ber er endast att komma och helsa på mig så snart ni kommer tillbaka hem. Detta blir en handling af barmhertighet. Jag döljer ej för mig sjelf att efter de verksamhetsvanor som jag under dessa tvenne sista år förvärfvat, tiden kommer att bli mig lång i palatset. Den gör det redan, och jag har ännu knappast varit här en vecka. I förbigående sagdt, vet ni att jag blifvit af kollegiet i Ibella erbjuden en plats i par lamentet -— ett anbud söm jag naturligt