Aftonbladet – 12 april 1864, sida 2

rar, som han förut icke hade märkt, men som han nu sökte efter och fann, framlocade tårar ur hans egna ögon, Med denna könvslans ström framvällde äfven en qvalfull oro. Gud allena kunde veta, tänkte Vincenzo, på bekostnad at hvilken häftig smärta hon hade lyckats att visa detta lugn, som var ämmadt utt skona hans känslor. Men hennes storsinthet hade icke fört houom bakom ljuset, nej, längt derifrån: han kände en moralisk visshet att hon var utom al sorg, alldeles förkrossad, troligen sju Vi känna af gammalt huru Vincenzos inbillning, som i allmänhet icke var lätt att upphetsa, flammade upp så snart det var fråga om något som rörde Rosm eller hennes far, Han för genast till jernvägsstationen och var inom en half timma på väg till Ruuelli — ieke för att bekämpa sin hustrus beslut, utan för att söka lugna och trösta henne. Mot den trotsige, besallande pocsunde Rosa hade hans hjerta uppr ip, wen inför den ömma, undergifna, olyc liga Rosa kände han sig fullkomligt afväpnad. Ju, om det var alldeles nödvändigt för henres lugn, ville han lägga såsom ett ofter för icnnes fötter alla sina planer för framiden, sina utsigter om verldslig befordran ja, för hennes frids skull skulle han cj vega tillbaka för älven detta... Men CaHuru skulle han inför Cavour kuna dara sitt uffall? Och likväl måste han tva en förklaring, ty hvad skulle väl us gode principal annars tänka om howm? Lokomotivet i spetsen för tåget arwetade icke härdare än Vincenzos arma jure då den en gång kommit i farten. ton uppnådde palatset i ett tillstånd af feeraktig spänning. Rosa blef för ingen del öfverraskad: hon