Aftonbladet – 12 april 1864, sida 2

het och lycka. Jag har följt di Ack, Vincenzo, hvarför skulle det vara en unkt, till hvilken jag icke kan följa dig! u gissar säkert hvad det är som jag syfti i — ett af resultaten al det sista tfälttåge hvarpå jag var alldeles oberedd -— jug me var Piemonts olyckliga annexation al de påfliga staterna. Äfven detta skulle jag likväl kunnat bära med tystnad, utan det högtidliga för mande som hans helighet uttalat, och som gör sjelfva tystnaden till en synd. Att iakt faga tystnad är på sätt och vis att upp muntra — och att uppmuntra hvad den He lige fadren har fördumt är en dödssynd. Du inser således att om jag nu ätervände till dig, min ställning skulle bli i högsta måttc svår och göra mig ihög grad olycklig. Som nästan alla dina vänner — del Palmeltto: Onofrio ete. —— och du sjelf äro för anue tioneu, skulle jag icke ega annat val än att antingen tiga stilla och derigenom belasta mitt samvete med ett skenbart medhåll, eller i hvarje ögonblick protestera, och sälunda bli en börda för en hvar, och, hvad värre är än allt annat, göra dig ledsen. Jag vet hvad du skull säga härtill — du skall säga -— Kom, och du skall inte behöfva frukta för något sådant val. Jag skall noga akta att inte den kinkiga frågan ens så mycket som hänsyftas pa i din närvaro,4 Men till hvilket pris? Jo, på bekostnad af all förtrolighet, all frihet i umgänge i ditt eget hem. Jag skulle hata och förakta mig sjelf om jag endast för ett ögonblick kunde tänka på att skilja dig från dina vänner eller p va dem eller dig bördan af en ständig för genhet. Nej, miu dyre Vincenzo. det finnes inte mer än ett förståndigt sätt att upphäfva svårighe