Aftonbladet – 11 april 1864, sida 3

Å MTHlda UH SVIN IUI Vad adl BEGU dlU Save kade med kanoner och i det vi gå bakom deras stora jordvallar, äro vi på samma plats, hvarifrån den gången kronprinsen, sedermera Fredrik VII, följde slagets gäng. Det finnes väl få, hvilka en eller flera gånger ha gästat Köpenhamn, som icke vid inseglingen genom Toldbodbommen ha lagt märke till den höga flaggstången längs ut till venster ute på Sixtus och till den af ett litet torn med en stor kunglig krona prydda högvakten framför Holmen. Vi gå ett par steg framför denna byggnad och medan vi rätt framför oss ha den blott påbörjade och längt ifrån färdiga pansarfregatten ?Peder Skram?, uppkallad efter Danmarks våghals i sextonda århundradet, ha vi på sidan om oss målet för vårt besök, den nya pansarkorvetten ?Dannebrog?. Ja uppriktigt taladt jag i detta ögonblick icke så alldeles viss på, att den är tilistädes, ty efter hvad det var sagdt skulle den i dag göra en liten proftur i sundet, men dels kommer den i så fall mycket snart tillbaka, dels gör det ju läsaren mindre till saken, hvilken dag vi föreställa oss vårt besök. Emellertid måste vi skynda oss, ty det är sent, och icke blott är Dannebrog? snart färdig att segla längre bort och det för en längre tid — och innerligen och af hjertat önska vi den lycka och ära på sin färd! — utan dels har också denna inledning blifvit redan mer än lofligt lång. Vi ha damer med i sällskapet, hoppas jag, och då kanske ingen af dem har varit så försigtig som kejsarinnan Eugenie då hon besökte Cherbourg och dess märkvärdigheter — fransmännen sade för öfrigt att det var ett dumt spanskt pryderi med dessa . . . hog af! vi herrar gå således först uppför den höga fallrepstrappan och damerna må sörja för sig sjelfva och det qvinliga decorum. Ja, känn blott på Skep ets sidor, det är jern; men så se då ändtigen också så många raoderna ångfartyg ut, till och med de små Öresundsbåtarne; likväl om ni lägger märke till kanonportarne så kan ni mäta efter, att det icke är jernbleck utan ett ganska anständigt pansar på tre och en half tum på en eller två linier när, tror jag. Vi passera vakten med det dragna svärdet, och stå på däcket. Der är god plats, långt och bredt som det är; Dannebrog? var ett vackert linieskepp, som hade pröfvat sjön, men en del af dess vackra utseende har nu visserligen försvunnit. Det öfversta (tillslutna) batteriet är afhugget och för öfrigt har den del af skrofvet, som ligger ofvan vattenytan, icke vunnit i skönhet genom bepansringen, till och med om man icke fäster sig vid den underliga förstäfven, som går lodrätt ned, ja till och med nedtill löper ut i en liten snabel. Hvad angår riggningen, så är dess oskönhet nästan komisk ; linieskeppsmasterna stå med en liten förkortning qvar nedtill, tjocka och mycket höga i förhållande till lösmasterna med tillbehör, hvilka se ut som små smala pinnar ofvanpå länga grofva bjelkar. Ombord råder lif och rörlighet; det är blott litet, som är fullkomligt färdigt, men det är ingenting som det brister mycket vid; man arbetar med artillerifacket, med provianteringen, med den rent maritima utrustningen; det finnes smeder, snickare, svarfvare och målare, som hvar för sig göra silt sista arbete, allt på en gäng; till och med vid maskinen torde det vara ett och annat att lägga sista handen vid. Att dagsljuset är i starkt aftagande gör mindre till saken, ty ehuru det är mycket att se på däcket, sa är det dock längt mera folk och långt flera föremål, värda att beskåda nere på batteriet och der afstannar icke arbetet med dagens slut utan forisättes vid ljus. Vi balancera alltså ditned, ständigt med samma välberäknade hänsyn till 7det passande? för våra damer. — Nå här ligga ni alltså, köra brumbassar?! bruka nu edra krafter, spara ej för vår skuld tyskens lif och gods. Ni äro härnere fjorton till antalet, svarta och stora, tyvärr icke refflade, men ni skall ju också kunna brukas på nära håll; här vid sidan ligga kulorna — de största massiva kulorna väga 60 skålp. Men, hvad? två af er, en på hvardera sidan midskepps glimma ju som guld?, atminstone af ljus metall: det är Armstrongare! två underliga pjeser, tunna i mynningen, men baktill tjockare och tjockare genom flere lager utanför hvarandra. Hvad kostar en sådan en? Uppgifterna derom variera, det minsta jag har hört är 50,000 rdr sv. stycket. De äro så förnäma, alt de ha egna projektiler, aflånga, fyllda med syltsaker? och försigtigt nedpackade hvar i sin trälåda — farliga ämnen att röra vid. Hur långt de kunna skjuta beror naturligtvis på elevationen?, men olyckligtvis äro ?Dannebrogs? kanonportar inrättade för artilleri af annat slag, så att dessa kanoner icke kunna ställas fullt så sluttande, som de rätteligen äro beräknade att begagnas. Den tyngsta projektil, som de kasta, belöper sig till icke mindre än 150 skålp. Nedanför batteriet, ungefär vid vattenlinien, aflägga vi också ett besök. Akter-ut är officerarnes mess, ett stort rum med 3 alnar till taket, n. b. der det icke är bjelkar, samt deras små hytter. Längre fram för-ut är en hop af manskapet i liflig rörelse omkring köket; det är skaffningstid och det lagas till ite. Hela besättningen förses med en riklig och välsmakande portion, alla på en gång, d. v. s. omkring 330 man. I en stor kittel kokas vattnet: när det är på kokpunkten, kastas en påse med te deruti samt en dosis socker. Det är snart färdigt och med en stor slef öses deruti till höger och venster. Grädde? ack, låt oss icke vara naiva, vi, landtkrabbor?! Längre ned våga vi oss icke, vi kasta blott en blick på den väldiga maskinen (400 hästars kraft), och så äntra vi upp. Annu en tur omkring kanonerna, isynnerhet till Armstrongarne, — lägg för öfrigt märke till, huru gevär och sablar äro uppfästade uppe under taket — och snart öro vi på däck. Främlingarne danskarnes läger å Als. Tag hladetc? lkarrsoaonandent I Sändarharg