Aftonbladet – 9 april 1864, sida 4

Fem-öre-föreningen. Ett vädjande till menniskokärleken. För några veckor sedan kom till Stockholm en qvinna, full af mod, tro, kraft, heliga och upphöjda sträfvanden. Det var Maria, lappskan, hvilken litet hvar sett eller hört omtalas. Då man såg och hörde henne, kunde man icke undgå att skänka henne hela sitt deltagande; äfven det kallaste och hårdaste hjerta måste erkänna och beundra denna karaktersstorhet. Denna qvinnas hjerta klappade också verkligen för en stor och helig sak: hennes folks upplyftande ur okunnighetens mörker. Oaktadt hon tillbringat sitt lif i ensamheten, och midt ibland denna okunnighet, har hon dock förstått att menniskan är skapad att gå framåt, och att det endast är detta framåtskridande som gör henne till menniska. Trotsande hunger, köld och faror, och förtröstande endast på Gud, begaf hon sig till Stockholm, lifvad af hoppet att hennes själs önskningar skulle finna ett gensvar i hvarje hjerta, och att den hjelp, om hvilken hon bad, skulle blifva henne förunnad. Det är i anledning af detta lappskans vädjande till svenska folket, denna bön från landsmaninnan till landsmännen, från den kristna till de kristne, som vi med glädje och hopp i bjertat tillkännagifva bildandet af fem-öre-föreningen. Denna förening blef grundad den 6 Mars uti Franska reformerta kyrkan i Stockholm, och i ett ganska enkelt ändamål. Meningen är, att genom ett kärleksverk, som är tillgängligt för alla, rika och fattiga, höga och låga, understödja det svenska missionssällskapet. Föreningens sätt att gå till väga är lika enkelt som dess ändamål. De medel man åstundar äro endast 5 öre i veckan, en gåfva som är i hvars mans makt att fifva, men hvars ihållande och regelmessiga eräggande skall bilda en ganska väsentlig hjelp åt missionsverket. Kollektörer eller kollektriser, som hvar och en åtager sig 10 subskribenter, skola insamla dessa medel och sedan, så regelmessigt som möjligt, öfverlemna dem till distriktsskattmästare, hvilka, i sin ordning, redogöra för föreningens hufvudskattmästare. Föreningens direktion sammanträder årligen för att bestämma det sätt, på hvilket dessa penningar skola anvä das och för att öfverlemna dem till svenska missionssällskapets skattmästare (kyrkoherden Sjöing), hvilken utan uppskof och omedelbart anänder dem efter direktionens föreskrift. Sådan är, i få ord, fem-öre-föreningens sammansättning ; reglementet kommer att innan kort meddelas allmänheten. Men man frågar oss kanske, och detta med skäl: Hvarför icke genast bestämma ändamålet med dessa penningar? Eftersom man vill understödja svenska missionssällskapet, så är det naturligt att man ej vill låta binda sig vid blott ett enda mål; men nu, för det närvarande, hvilka kärleksverk är det man nu för ögonblieket ämnar understödja? På denna helt naturliga fråga svara vi: Fem-öre-föreningen skall framför allt sysselsätta sig med Lappland; med eftertryck skall hon omfatta Lapplands sak, och uppbjuda alla sina krafter för att uti barmhertighet icke vara denna fattiga Maria underlägsen, denna lappqvinna, som visat sitt folk så djup kärlek. Öch denna Kristi värdiga lärjunge hvad har hon kommit att begära? Hennes bön var: skolor och uppfostrin sanstalter för barn. Det är endast andlig upplysning som kan höja ett folk, och Lappland måste ovilkorligen erhålla detta ljus. Men i anseende till landets oerhörda utsträckning och de stora afstånden, måste barnen nödvändigt kunna bo, födas, klädas och underhållas på samma ställe der de erhålla sin undervisning; den materiella hjelpen kan icke skiljas från den andliga hjelpen. Nekar man lapparne den första, så blir den andra dem äfven undanhållen. För allt detta vill och skall fem öre-föreningen arbeta. Och nu, svenska folk, vädje vi till dig, för att understödja denna förening; alla kunna deltaga deruti, alla kunna besvara detta upprop, en sådan barmhertighet kunna alla utöfva. På menniskokärlekens område kunna alla kristna gifva hvarandra handen; att handla annorlunda vore att ej förstå kristendomens anda, som bjuder oss att lida med den lidande nästan, och nästan för den kristne äro alla menniskor, utan åtskilnad på rang, nation, religion och trosbekännelse. Den sanna menniskokärleken känner inga gränser, den öfverlägger ej, den gilver sig sjelf hel och hållen. Och skulle den då förneka sig, när let gäller landsmän, ett broderfolk? Ett stort verk, ett kristligt verk bör utföras, och det är Lappland sjelft som begärt det. Vi hoppas derör att många hjertan, såväl inom hufvudstaden om i landsorten, skola vara villiga att sluta sig ill denna fem-öre-förening, hvilken gjort till st örsta syfte att sprida den undervisning, hvaraf sappland är i så stort och verkligt behof. Den som gifver en af dessa minsta allenast n bägare kallt vatten derföre att han är min ärjunge, sannerligen säger jag eder: han skall ngalunda blifva utan lön. H. Roehrich, Pastor vid franska reformerta kyrkan. Allmänheten skall med det snaraste blifva unlerrättad om skattmästarnes namn.