Aftonbladet – 9 april 1864, sida 3

detta fartyg, som visade engels då det något misstänkt ut, Teimdal till detsamma om att lägga bi och skickade det, då kursen det oaktadt fortsattes, ett skarpt skott, som hejdade dess fart. Kaptenen ombord förklarade då, att han ämnade sig till Köpenhamn, för att der erbjuda danska regeringen fartyget, men då man hade skäl att förmoda, att destinationsorten enarare var Danzig eller någon annan preussisk örlogshamn, förde 7Heimdal? tillsvidare den misstänkte gästen till Köpenhamn, a Bombardementet. Till danska fDagbladet skrifves från Sönderborg under den 1 April följande intresanta bref: tHar någon betvillat, att det varit allvar med preussarnes k rande, så skall han nu vara bragt ur sin villfarelse. De preussiska frontbatterier, som man så länge talat om, blefvo färdiga i dog, och under förmiddagens lopp sköts på dem från våra batterier, dock icke mera, än att vi temligen ostörda tillbragte förmiddagen på vanligt sätt, utan att tänka på något synuerligen allvarsamt. Vid tiddagstiden gickjag med en af mina kolleger ett slag längs sundet. Solen sken, foslarne qvittrade och hoppade på vägen, små vårblommor tittade ram på gö ärdena ur del tunna gräset, allt var vackert, nästan idylliskt. Men klockan fram mot 3 börjades en kanonad, som med hvarje ögonblick tilltog i styrka och till slut blef så öfverväldigande stark, att jag fven under de hetaste stridsdagar ej hört got dylikt. Vi skyndade fram till staden n och fingo här förklaringen. Fienden hade öppnat en häftig eld från tvenne batterier i Ironten, ett vid Avnbjerg och ett till höger om Dyppel; samtidigt spelade batterierna på Broagerland med ovanlig kraft, och våra verk svarade ifrigt. Den stora artillerikampen hade börjat: efter det misslyckade angreppet den 28 ville preussarne ou söka demolera våra batterier, för att derefter storma. Vi gingo förbi slottet (Sönderborgs) till stranden. Öfver hela landskapet på denna ida om Dyppels berg hängde ett lätt, hvitt rökmoln och vinden förde krutlukten öfver till oss. De hvita rökpelarne stego upp n Broagerbatterierna öfver det pla haivet, skotten ljödo i våra öron, terna foro hvissande genom luften, sprida omkring sig död och förströe en minut hörde jag ej mindre än 25 det är 1500 skott i timmen, och likväl var elden då icke starkast. Vi stodo en stund vid qvarnbatteriet och betraktade den imponcrande scenen, derefter gingo vi vidare längs kusten, för att på denna väg aterida till staden. På en gäng ljöd ettstarare dän än vanligt; vi kände detta ljud a väl, en granat måste ha fallit ned i staden. Vi vånde oss om, och en hvit rök betecknade för oss det ställe, der granaten sprungit. Och nu kommo de susande, den ena efter den andra, de föllo med brak ned i staden, krossade husen, sårade civila och militära. Ingen underrättelse hade på förhand gifvits, den öppna staden var utsatt för ett formligt bombardement. Och fienden fortfor dermed, och han far ännu, så vidt jag kan finna. Den scen, staden erbjöd, ötverensstämde i dag vida mer än vid det föregående obetydliga bombardementet med de skildringar, som flera Köpenhamnstidningar lemnade af detta. I dag ig man verkligen många vagnar med tlyttker röra sig genom gatorna, man såg oamla, darrande qgvinnor stödda mot sina barn, vackla ut ur staden, man såg skräck och ängslan afmålade på många ansigten. Men underligt nog stannade mänga qvar, liksom om ingenting hade händt. Butikerna stodo öppna, genom de upplysta fönstren kunde man se familjer samlade omkring sina tebord, unga damer serverande och skämtande. alldeles som under helt vanliga omständigheter. Jag kan icke förstå eller förklara detta märkvärdiga lugn under faran, som jag ofta funnit härstädes; det måste vara ett drag i vår nationalkarakter, och dertill af just den sida, som gör våra soldater så starka i farans stund. Och under all denna förvirring blåste musiken som vanligt från kl. 5 till 6 utanför generale ns boning sina gladaste melodier, och kl. 9ljöd sDen tappre landssoldat vid taptot genom galorna så stolt, så upplyftande stolt som någonsin. Under eftermiddagens lopp infördes icke så få särade, nägra Tätt, andra mycket svårt, några nästan döda. Men soldaterna marscherade dock vid aflösningen med godt humör ut på sina farliga poster, och talade man med dem, yttrade man sig om möjligheten af att preussarne tidigt på morgonen kunde företaga ett angrepp, hoppades de ständigt, att man skulle lyckas slå dem tillbaka. Vara skanar skola icke hafva lidit synnerligt af den häftiga beskjutningen, och det är för ögonblicket det vigtigaste. Då det började skymma, hade jag fattat posto på en hög backe bakom staden. Ett mera storartadt och i all sin förfäran gripande panorama kan man ej tänka sig. Hola landskapet framför oss var liksom betäckt med krutrök, men genom denna sägo vi hvarje blixt från kanonerna, än från Brovger och än från våra batterier. Längs uten vid Dyppe berget slogo lågorna upp ån itända gårdar: de brinnunde bjelkarne och murarne stodo aftecknade mot den halfmörka himlen lika klara, som något genom llumination frametäldt perspektiviskt prospekt. För ej längesedan voro de angenäma hem för lyckliga landlinnevånare, sednare blefvo de skådeplatsen för läkarnes ärleksverk, ty hit fördes de sårade, för att emottaga den första förbindningen, och nu voro de endast eldstäder, dyrbara facklor, antända för att fira våra fiehders ännu icke vunna triumf. Bort mot horisonten flögo de röda granaterna, deras olycksbådande susning erinrade oss i hvarje minvt om lifvets korthet, och det derpå följande braket, då de slogo ned i släden, sade oss, att de anställt den ska da: för hvilken de voro atsedda. Det var en förfärlig, men gripande anblick. -?Jag sitter nu i den östra ändan af sta