Aftonbladet – 9 april 1864, sida 2

segern vid Magenta hade öppnat vägen till Milano, segern vid Solferino förde dem till Peschieras murar. Allas blickar stodo nu vända mot fästningsfyrkanten. Venedig sträckte redan sina fjettrade armar mot sina befriare. Ännu en kraftig ansträngning, och Italien hade varit fritt från Alperna till Adriatiska hafvet. Freden i Villafranca föll som en ljussläckare öfver de skimrande förhoppningarne. Nationen försänktes plötsligt i mörker och raglade som om den varit drucken. Cavour resignerade. Vincenzo skulle äfven gerna hafva dragit sig tillboka i det enskilda lifvet, men den store ministern sade till honom: Nu, då svärdet sviker oss, är det så mycket mera skäl att gripa till RPnan, det enda vapen som återstår oss. Ni har för väl skött er plats för att jag skulle vilja att ni lemnade den. Jag skall rekommendera er hos min efterträdare och — nå ja, kanske vi en vacker dag åter träffas här. Vincenzo lydde och fortfor att träget, allvarligt och samvetsgrannt uppfylla sin pligt; men hans hjerta var ej längre fästadt dervid. Rosa, som delade hans känslor, sökte att som en huld och trogen maka trösta och uppmuntra honom. Småningom började emellertid nationens sjunkna mod att äter växa, alla händer förenade sig i manövern, och medelst enighet, flit och ihärdighet gjordes det för ett ögonblick strandade fartyg, som bar Italiens öden, flott igen. Visserligen saknade besällningen vid styret den poprölvade slyrman, till hvilken den satt hela sin lit, men de visste att han ännu var i samma båt och att hans starka arm och rediga hufvud voro tillhands, om så behöfdes, och svarade för dess trygghet. Förtroendet vaknade åter upp och händelsernas gång rättfärdiade detsamma. Det tillhör oss icke att hör upprepa den följd af händelser, som försiggick mellan Cavours resignation och återinträdande i sitt förra embete; vi åter.ega derför tråden af vår enkla berättelse. (Foris. följer.)