Aftonbladet – 9 april 1864, sida 2

och hans svit dröjde till månadens slut. Detta är allt hvad vi behöfva nämna om denna korta period af Vincenzos tjenstemannabana, med tillägg deraf, att han fann tid och tillfälle att dagligen skrifva till sin hustru. För öfrigt hafva vi kännt honom allt för länge för att icke vara fullt öfver tygade att han i alla afseenden uppfyllde sin pligt, och vi hafva allt skäl att tro att hans tillfällige chef i hög grad hyste samma tanke. Vid sin återkomst till Turin möttes Vincenzo af de tvenne belöningar på hvilka han satte det högsta värdet — ett ömt, ja, ett verkligt entus skt mottagande från hans hustrus sida och det varmaste beröm, som ord kunna uttrycka, från Onofrios läppar. Både vännens och hustruns ord och blickar visade huru stolta de voro öfver honom och båda förutsade honom en ny verksamhet der han skulle skörda en ny ära. Ett dylikt språk från Rosas mun antydde en ny och lycklig sida af hennes ställning till hennes man, hvilken denne helsade med förtjusning. Den nyss förflutna månaden hade för Rosa varit så rik på alla möjliga intryck, som hade stegrat hennes patriotiska värma till den största höjd hvaraf hennes natur var mäktig. Rosa var, när allt kom omkring, af kött och blod; hon älskade på sitt sätt det land som sett henne födas; antagligen älskade hon det mera än hon jelf visste — och att se det våldfördt och förtrampadt af österrikarne förorsakade henne en sådan smärta och försatte henne ien sådan lidelse, att hon helt och hället tycktes hafva glömt att äfven de voro kristna (ett af de famösa skälen mot kriget 1848) och endast i dem se sitt lands fiender och förtryckare. De passionerade utrop, tårar och böner, med hvilka hela staden hade följt kunsen och armåen vid deras afresa till lägret, len hemska högtidligheten under de dagar af spänd vänten som derpå följde, den vilda rlädjen vid kejsarens ankomst till Alessandria, förtjusningen öfver scgrarne vid Moncbello och Falestro — Rosa hade sett och