Aftonbladet – 9 april 1864, sida 2

kad till gränsen, om också i ett aldrig så fredligt ärende. Såsom det var, underkastade hon sig omständigheternas tvång och satte sitt hopp till Gud. Den plats, som blifvit Vincenzo anvisad, var icke utan en viss fara, ehuru mera till utseendet, än i verkligheten. Han skulle bli en af sekreterarne hos den extraordinära civilkommissarien för provinserna Vercelli och Novara, som utnämndes den 26. Båda dessa öppna gränsstäder — med samma namn som de provinser i hvilka de lågo — hvilka ej lågo inom fösvarslinien, voro oundvikligen dömda till att blifva besatta af österrikarne. Att förklara detta och så 1 som möjligt söka försona dessa di befollning med den tvingande nöd vändigheten; att vaka öfver att fienden på intet sätt blefve utmanad och retad, att lugna, leda, hjelpa i allt som möjligen kunde stå i något slags samband med den omnämnda ställningen — sådan var den mission som Vincenzos nya chef hade fått i uppdrag attutföra. Samma dag som utnämningen officielt förkunnades måste de begifva sig till sin bestämmelseort. Rosa flyttade, såsom öfverenskommet var, till markisinnan under Vinzenzos frånvaro. Del Palmetto sjelf var med sitt regemente i Chivasso. Vincenzos tjenstbefattning var icke bestämd att räcka länge. Österrikarne öfvergingo Ticino den 29 April, voro i Novara den 2 och i Vercelli den 5 Maj. Allt efefter som fienden nalkades drogo civilkommissarien och hans stab sig tillbaka till ännu obesatta punkter, uträttande allt hvad de möjligen kunde inom sin inskränkta sfer. Anda till den 10 i månaden förblefvo de i närheten af den fiendtliga armen, en alltid svår, ofta vådlig ställning, som icke sällan erfordrar en viss grad al beslutsamhet och själsnärvaro. Den 20 drogo sig österrikarne tillbaka inom sina positioner bakom Po och Sesia — en rörelse, som lemnade ägen öppen tillVercelli, som genast besattes af Cialdini, och litet sednare till Novara, vid hvilka båda platser kommiscarien