Aftonbladet – 8 april 1864, sida 4

åfva att återgifva hvad han såg och hörde. an blef uppmanad att teckna ett eller annat drag af menniskan, sådan hon står inför poli. sens skrank; och han gjorde det under några år i en af Kristisnias tidningar på ett sätt som ådrogsig den aldra största uppmärksamhet både i Norge. och Danmark. Det var alldeles på samma sätt som Charles Dickens begynte sin lysande skriftställarebana.s (Göteboras Handels: och SjöfartsTidning.) Denna öfversättning, verkställd af en öfvad och talangfull hand, af en i mera än ett hänseende märkelig produkt inom den nya norska nationella litteraturen, kommer utan tvifvel att vinna en vidsträckt läsekrets i Sverge.s (Posttidningen.) -Vi fästa våra läsares synnerliga uppmärksamhet på detta arbete, der författaren med osökt och äkta kumor upprullar scener, stundom af (en grotesk, men ej) sällan af en djupt gripande effekt, deri -Samhällets olycksbarnspe.a hufvudrollen. Boken är ibland de intressantaste vi å länge läst. (Ilbistrerad Tidning.) Dessa ypperliga teckningar ur det lägre folkets lif utkommo samlade i Kristiania på sommaren 1862 Sedan dess har första samlingen der upplefvat tre upplagor, och den andra samlingen äfven vunnit liffigt bifall. Den här utkomna öfversättningen omfattar det mesta af första delen och några berättelser ur den andra. . Författaren var polisadjutant i Kristiania temligen lång tid. Derunder förflöt väl knappt någon vecka utan att i poliskammaren inträffade en eller annan händelse, som framkallade munterhet eller djupare intresse och innehöll förträffliga motiver till skizzer. Mycket ofta kommo der menniskor, som icke precist kunde kallas förbrytare, men som ändock voro utsatta för polisens uppmärksamhet och som polisadjutanten kände till sedan gammalt. Med sådana perso ner, hvilka genom oftare besök hos polisen hade förvärfvat en viss virtuositet i undflykter och försvar, uppstodo ofta kostliga samtal. Derför går igenom den delen af boken som innehåller polishistorier en humoristisk anstrykning, som gör dem mycket trefliga. Understundom har författaren sett drag af ädelhet eller af olycka, hvilka framställas på ett djupt gripande sätt. Författaren har valt att endast återgifva natursanna bilder utan någon poetisk fernissa. Han har undvikit den nära li gande frestelsen för de författare, som hemta sitt ämne ur b:ottmålsoch polispro:tokollerna, som söka för allmänheten afslöja lifvet i olyckans och eländets hålor, att inträda på fantasiens friare fält. Meltzer är snarast af Dickens skola, men han är lång! ifrån att så fördjupa sig i detaljer, som denne store skildrare Kanske till öfvermått gör. En annan del af häftet skildrar folklifvet, sådant man ser det i sammandrag på den största marknaden i Norge, Grundsets marknad. Här har författaren valt en novellistisk ram, på det enkla motivet af en fader som söker sin dotter. hvilken han öfvergifvit innan hon var född, och som han återficner fullvuxen tillsammans med en tattare.. Tattarens lif framträder här i sin pittoreska gestalt. och striden emellan deras böelse för sitt vilda och äfventyrliga lif samt riedomens lockelser till ett mera lugnt, civiliseradt tillstånd tecknas i raska drag samt finner sin upplösning på det sätt som är att vänta. Förfartaren dog kort efter att försa samlingen af hans skildring var utkommen och redigerandet af den andra fullbordad. Man beklagar i Norre mycket att denna ovanliga berättaretörmåga har gått i förtid förlorad. (Aftonbladet.)