Aftonbladet – 8 april 1864, sida 2

AV IUUPUARIv VID VUUESJ UffH EDIT MA 1 FENIIMAT vingar, de mest värdiga och hederligaste embetsmän, och ej bättre går det privata rsoner, som ej begätt någon annan förytelse än att de vilja vara sin konung egna. Man har en läng rad af exempel män, som utan ringaste antaglig grund blifvit på det ovärdigaste och brutalaste sätt behundlade. Här vilja vi blott framhålla några enstaka exempel. FPresterna Roth, schleppegrell, Mörk Hansen (en ansedd lelamot af ständerförsamlingen), Bälow (gon till den danska öfverbefälhafvaren vid Fredericia), blefvo jemte flere verldsliga embetsmän fängslade i Graasteen och satta i ett fuktigt källarrum med halm till lägerplats. Sjeltva bortförandet från hemmet skedde, åtminstone med några af de arresterade, på det mest brutala sätt, i det de fördes till fots med bakbundna händer och i en sträng vinter utan tillräcklig beklädnad. Presten Biälow satt fängslad tillsammans med preussiska soldater, som voro arresterade för stöld. Efter att ha tillbragt någon tid i fängelse, fördes de till Flensborg; men här kunde man med den bästa vilja icke finna någon rimlig grund för att anhälla eller straffa dem, hvarföre de blefvo ställda på fri fot. Ett par af dem blefvo emellertid innan de uppnådde sina hem, på nytt arresterade. Ett annat exempel är etatsrådet Hammerich, borgmästare och polismästare i Haderslev. Han efterkom beredvilligt tiendens särskilda reqvisitioner, så länge som dessa höllo sig inom någorlunda rimliga gränsor; men då man äfven fordrade, att han skulle leverera bromateriel till den fiendtliga armen, vägrade han att härtill medverka, då det vore stridande emot krigsbruk att göra reqvisitioner af sådan art, och han i alla fall icke kunde finna detta förenligt med de pligter hans plats ålade honom.Han blef då förklarad för fånge, och efter att ha varit arresterad några dagar i Haderslev, fördes han till Flensborg, der han öfverlemnades till bevakning af en underofficer och två soldater. Han behandlades här såsom en mycket farlig person; en soldat med skarpladdadt gevär ställdes utanför det rum, der han var insatt. Sedan fördes den 62-årige mannen, som är hedrad och aktad inom en vidsträckt krets, genom Flensborgs gator mellan tvenne soldater, hvilka hade fattat ett starkt tag i hans krage, och hållande i honom på detta sätt, ställde de fram honom iniör stadens kommendant. Denne lät sätta honom i stadens fängelse. Här erhöll han plats i en cell, der annars gemena förbrytare brukade förvaras, der luften var förpestad, och en brits med en halmsäck den enda sofplatsen. Endast med möda lyckades han om aftonen erhålla ljus för att hålla sin måltid då han hela dagen hade varit utan föda. Efter en dylik behandling och efter att ha sutit på tredje dagen i detta hål fick han slutligen på uttrycklig begäran tala med den preussiska kommissarien. Men han vann ingenting annat än att man tillkännagaf honom, att han nu vore fri, men afsatt från sitt embete, och skulle inom åtta dagar lemna hertigdömet Slesvig. Vidare förtjenar att nämnas den behandling, som öfvergick justitierådet Blauenfeld, häradshöfding i det sydliga Slesvig. Han blef på de lösaste angitvelser för spioneri, angifvelser, som elter hvad sedermera blifvit upplyst, varit blottade på all grund af sannolikhet, fängslad på ett mycket brutalt sätt. Derefter blef den 65-årige mannen under den strängaste årstid, utan tillräcklig beklädnad förd genom landet till fots, bunden mellan tvenne husarer. I Rendsborg, der han låg i vakthuset på en kärfve halm, blef han af de vakthatvande för betalning förevist som ett vildt djur för dem, som hade lust att se honom. Så är det åtminstone bevittnadt inför rätten af män, som i Holstein ha hört det al personer, som på detta sätt skaffat sig tilliälle att se fången. Hvad justitierådet Blauenfelds öde sedan blifvit, är obekant. Dessa exempel torde vara tillräckliga till att visa med hvilken brutalitet preussarne fara fram emot konungens trogna embetsmän. I Jutland ha fienderna betett sig på samma barbariska sätt. Fullständiga upplysningar i afseende på denna provins saknas mnu; men hvad jag känner är tillräckligt för att karakterisera fiendens sätt att gå till väga. En häradsfogde Saram har utan allt skäl blifvit fängslad, bortsläpad från sitt hem och behandlad ungefär på samma sätt som etatsrådet Hammerich. I Veile blef dagen efter slaget flera personer i staden misshandlade; rötverier och våldsamheter utöfvades på åtskilliga ställen. Från byarne i trakten af Fredericia blefvo invånarne, deribland seminarielärare och seminarieelever fran Jelliuge bortsläpade till arbete på skansar, som skulle uppföras gmot Fredericia, och sålunda utsatta för sina landsmäns kulor. Från den sydliga hälften af Jutland bleivo de högsta administrativa embetsmännen, amtmän, borgmästare och häradsfogdar, 11—12 till antalet, inkallade till högqvarteret. Här uppfordrades de att vara behjelpliga vid reqvisitioners indrifvande inom deras distrikter. Då de nu dels på grund af reqvisitionernas beskaffenhet, dels emedan en stor del af deras distrikter ännu icke voro militäriskt besatta vägrade detta, förklarades de för fångar och sitta nu samtliga på en eller annan tysk eller preussisk tästning. På Fleusborgs kyrkogård hvilar en stor mängd af de danska krigare, som kämpande för fäderneslandet offrade sina lif i slaget vid Idsted 1850. Här jordades vid hvarandras sida generaler, officerare, menige man. En mäktig jordhög är uppkastad öfver dem. Vid sidan af denna hög uppreste danska folkets tacksamhet ett minne åt sina tappra söner, hvilka med na lif köpte fäderneslandets seger. Det var ett ädelt konstverk. På en hög grauitfot satt ett bronslejon, till hälften upprest, liksom om det nyligen blitvit väckt al ett buller, med spejande, allvarlig blick emot söder, der valplatsen låg och hvarifrån Danmarks fiender kommo. Detta na