Aftonbladet – 7 april 1864, sida 2

nom? Ingen annan än den ström af patriotisk elektricitet, hvaraf luften var mättad och som han insöp med hvarje andetag. Vincenzo kände sig stå i sympatetisk gemenskap med en af dessa tusentals menniskor på gatorna, och lefde åter uppi denna känsla. Han tillbragte en stor del af sin tid utom hus. Han fann ett stort nöje uti att antinsen ensam eller i sin bustrus sällskap gå och flanera under Via Pos arkader och lyssna till de politiska utgjutelserna från em som passerade förbi, eller från krämarne, under det de stodo i sina portar och jemförde bref om den allmänna ställningen. Det fanns iske en enda butik på hans väg, i hvars fönster han säg utställd den sednaste politiska karrikaturen, den nyaste kartan öfver Italien, eller porträtterna af de ledande männen för dagen, vid hvilket han icke stannade och betraktade dessa nyheter med ett verkligt barnsligt nöje. Allt och en hvar hade intresse för honom. Första pingen han mötte grefve Cavour under Piazza Castellos kolounader och blef vittne till de bevis på vördnad och tillgifvenhet, som öfverallt visades den store mannen, hade han velat hoppa högt af fröjd. Om en trumma slogs eller en musikkår spelade i hans närhet, skyndade han genast ditåt lik en skolpojke, för att ee soldaterna detilera förbi. Om några unga rekryter händelsevis exercerade på något torg, tröttnade han aldrig att betrakta dem, ansträngande sina ögon att urskilja hvilka bland dem voro volontärer. Det var under sådana fysionomiska studier som Vincenzo en däg nland en hop tafatta rekryter upptäckte sin vän från Nervi, och efter slutad exercis förde honom hem med sig i triumf. Utom Wolfgang, som från denna dag illbragte alla sina fritimmar tillsammans med dem, och del Palmettos, som helsade på så ofta de kunde, sågo Candias endast högst få — någon gång ett par tre af Vinnzos gamia akademi-kamrater, som ha händelsevis mött på sina vandringar. Hvad veträffar markisinnans besök, voro de i all