Aftonbladet – 7 april 1864, sida 2

mänhet mycket korta. Hon hade mera att göra, än hennes tid och krafter räckte till; utom den vidsträckta korrespondens hon förde med hvarje del af Italien och som under de nuvarande förhållandena hade vuxit till sagolika proportioner, var signora del Palmetto den ledande andan i patriotiska komitter af alla slag och benämningar, och den naturliga centralpunkt till hvilken alla, som tillhörde den gamla eller nya emiorationen, kände sig dragna. Ministrarne voro icke mera sysselsatta än hon. Hennes enda ögonblick -— icke af ledighet, ty nåson sådan hvarken kunde eller ville hon ha, men af mindre ansträngdt arbete — var någon afton, då hon, kanske mellan ett mottaget och besvaradt telegram, fann tillfälle att diskutera de sednaste nyheterna och utsigterna för hvad den kommande dagen skulle medföra, med en krets af utmärkta ster — senatorer, deputerade, generaler, c., som fylide hennes salonger. Bland dessa voro ätven ofta Rosa och Vincenzo, sannolikt de mest obskura, men derför icke de minst välkomna. Markisinnan försummade intet tillfälle att visa sin förkärlek för signora Candia och sin höga tanke om signor Candias talanger. Hennes varma loford öfver den unge mannen, som understöddes at hans blygsamhet, takt och klara förstånd, förskaffade henne mom kort alla deras vänkap och sympati med hvilka han sammanträfiade i hennes hus. Mot slutet af tredje veckan i Mars kom signor Onofrio tillbaka från Paris. Candias, som genom markisinnan kände ögonblicket för hans återkomst, hade dagen förut flytat till ett hotel, der de för längesedan haie tingat på rum. Detta arrangement behasade icke Vincenzos gamle vän, som yrkade på utt de skulle komma tillbaka och stanna hos wonom — ett frestande förslag, hvilket de ikväl motstodo, emedan de insågo att i ett sådant ögonblick en offentlig person i Onorios ställning helt och hållet borde räda ifver sin tid och ha alldeles fria händer. De lagade emellertid så att de hvarje dsg räffade hvarandra, och detta i all sköns