Aftonbladet – 6 april 1864, sida 2

som han ömt älskade. Hon hade dödt i blomman af sin ungdom, och han hade öfverflyttat hela sin tillgifvenhet och lidelse för henne på hennes land. Denna unga entusiast tänkte och talade i alla afseenlen likt en italienare och afvaktade följiktligen med en ifver och ett intresse icke ens underordnade Vineenzos, tecknen till le stora och för balfön afgörande händelser med hvilka år 1858 tycktes gå hafvande. Man kan lätt gissa till naturen af leras inbördes samtal; de voro sådana, att le under vanliga förhällanden skulle kommit Rosa att skygga tillbaka derför med vämjelse och att hata hennes mans nya vin. Men så var det icke nu. Hon lyssnade nu ill hvad de hade att säga, utan alt någonsin, hvarken med ord eller åtbörd visa det ingaste ogillande eller misslynthet; och hon nnerligt artig, ja, riktigt bjertlig mot nerr Wolfgang. Hade väl Rosa blifvit omnd? Ja, i fråga om nödvändigheten att ta hennes man tänka, tala och handla enigt sina egna känslor, så alt han måtte eiva och vara lycklig. Wolfgang hade nyss lutat att skrifva en bok — frukten af hans Lvungna ledighet -— rörande pålvens veridsiga supremati, som han, jemte Dante, Perarca och Macchiavelli, för att endast anöra de förnämsta af de gamla auktorileerna, framhöll såsom den stora stötestenen ör Italiens oberoende och enhet. Man höll ust på att samla materialier till ett bihang, om skulle bestå uti citater till stöd för ans uppfattning af frågan, de flesta hemade från de olvannämnda skrifiställarne. Dessa citater, unförda på originalspråket, skulle äfven öfversättas på tyska, emedan voken var skrifven på detta språk. Vid lenna sista del af sin uppgift måste Woltsang ofta vända sig till sm vän med begäan om Uppiysning om meningen, som Vin:enzo var lika villig som qvalificerad alt rifva, emedan han var förtrogen med nästan la de strofer hos Dante som rörde denna orännande fråga; och hvad Petrarcas be:ömda sonnetter angick, kunde han dem så